På återbesök från framtiden

Vi har ögonkontakt.
Genom glasrutan blickar vi i stilla samförstånd mot varandra.
Kyrkan och jag.

Hon ser ut som en stor uggla, eller som Totoro...
Ett leende på mina läppar.



Jag drar upp knäna mot magen och viker in tårna under den blå filten. Jag har suttit precis så här så många gånger förr. Med tinningen lutad mot det buckliga glaset, ett snöbollsljus vid fötterna och rummet i ett stilla mörker omkring mig. Fönstret är djupt och jag är liksom gömd i väggen - en känsla av att vara ett med inredningen. I dessa ögonblick trivs jag bäst. Här står tiden stilla.

Kyrkans ögon; två gigantiska urtavlor, är vidöppna och ser allt jag gör. Allt jag tänker. Allt jag känner.

Det är något magiskt med att komma tillbaka. För var gång jag kliver in i detta rum är jag en ny Sol. Jag ser att sängen är flyttad, att mina föräldrar lagt besticken annorlunda i köket. Samtidigt finns alla mina möten kvar, som en transparent hinna över rummet; alla skratt, alla klockan 02.00 besök, all vänskap. Jag var lycklig här. Undrande, trevande och rastlös, men lycklig.

Jag har älskat i dessa rum, upplevt närhet och upplevt avstånd. Jag har varit fattig och löjligt rik. Passionerad och sval. Jag har bekantat mig med de flesta av mina nyanser här inne. Jag har fattat beslut på beslut och hat-älskat mitt eget sällskap som vi väl alla gör under perioder.

Men jag har aldrig varit där jag är nu. På återbesök från den där framtiden som jag brukade sitta och spinna fabler om. Det är en skrattretande och underlig känsla att samexistera med den framtid som man en gång drömde om. Att se hur den ser ut. Känna hur den känns. Har du åkt fritt fall?

I sådana fall vet du hur det är att stå i kön och titta upp mot toppen av det där tornet, samla mod och välja att stå kvar. Vänta, vänta. Ytterligare en tröskel passeras när byglarna fälls ned över axlarna och sista chansen att hoppa av karusellen försvinner. Resan upp är oemotståndlig, större delen av tiden är man livrädd, samtidigt lycklig över att man vågade. Att man är ett lejonhjärta och inte bara en liten skit. Dessutom ligger bollen inte längre i ens egna händer. Det är bara att följa med. Sedan stannar man upp, på toppen. Man ser ut över världen som nyss erövrats, kisar och inser att den är allt man drömt om, men aningens för stor för att greppa och om någon gett än chansen hade man köpt en stoppknapp, en frysa-tiden-spak eller en nödutgång för hur stora summor som helst. Sekunderna blir eviga och varje muskel i kroppen är spänd. Hur länge får man hänga där som en stolt flagga? Självklart håller man masken och låter bli att skrika, man kan ju bli påkommen - gudbevars. Och alla vet att det som kommer upp - måste komma ner.

Klick.

Marken försvinner under fötterna. Man faller, faller och faller och ödet bestämmer om man skall överleva eller dö på kuppen. Man hinner förbanna sig många många gånger under den där turen. Hjärtat hinner överväga att lägga av, hjärnan hinner spåra ur och munnen skriker tills lungorna inte har någon luft kvar.

Jag väntar på mitt klick. Njuter av min utsikt och påminner mig om att jag köat jävligt länge för att få lov att stå här i några sekunder. I den där framtiden.

Jag har ingen bygel och inga enorma summor att köpa mig fri för, jag hänger här av egen fri vilja och kom hit på de märkligaste av vägar. Jag är fortfarande förvånad över att toppen på tornet valde att infinna sig, efter alla konstiga spiror jag varit uppe och vänt i. Jag hade liksom vant mig vid att springa i trappor och tyckte att det var ett ganska schyst liv, en slags motivator som gav god motion och en evig riktning framåt och uppåt.

Det ligger en bro en bit ifrån mina fötter. Jag satte dit den själv. Jag vet inte riktigt vart den leder eller vad den är bra för, men jag antar att jag satsar på att komma dit. Fast först måste jag höra mitt klick, falla och eventuellt lära mig att flyga - så klart.

Jag vet bara helt ärligt inte hur man gör, så jag hänger här ett tag. Kanske är jag en naturbegåvning. Det lär väl visa sig.

Jag vinkar till min kyrka och går och lägger mig.
Rummet låter lite som om det fnissar runt mig.

Jag har aldrig varit där jag är nu.

Facebook knows it ALL!!! :P

Result: You are Intellectual Sexy
You've got that smooth, mature kind of sexiness that does really well at Sudoku conventions or just about anywhere.

You've got a bit of the Geek in you, which you stealthily use to your advantage. After all, there's nothing sexier than being smart about what you want and going after it. You have the potential to wow 'em with your choice words and profound insight. Just be sure to find a suitable balance between confidence and kindness. Have courage to speak your mind, but don't forget about giving all your honeys all the love and attention they deserve. (After all, they were smart enough to go for you.)

Result: You are an llama

A lot of people don't realize this, but llamas are the coolest animals on the planet. They are totally laid back, they have stylish hairdo's, and they've got good attitudes towards all creatures, big and small. They're like the "awesome next door neighbors" of the animal kingdom.

You're a llama! Be happy, be proud. Then go out and spread the word that there's nothing cooler than a llama. The world has got to know the truth.

As if I didn't know this already ;)

Nattsvart - känslig? Sätt på TVn istället.

Män som hatar kvinnor
Jag sitter i biomörkret och blundar
Jag undrar hur många där ute som går hem oberörda
Jag undrar hur många som förfäras för några minuter
Hur många som njuter lite av skräckblandad förtjusning i biofotöljen
Över mänsklig grymhet
Jag undrar hur många som blundar
Hur många som inte Behöver titta
Hur många som Vet vad som verkligen sker inuti de där bilderna
Bortom de där ljuden som skärmen förstorar
Hur många som Vet hur det känns, sekunderna innan kroppen fjättras
Hur många som Vet hur smärtsamt det kan vara att ligga stilla - för länge
Att hållas fast och vridas, styrd av någon annans leder och vilja
Hur många som Vet hur det känns, att släppas fri
Att slängas bort
Att transformeras från att vara människa, till att vara en fysisk massa, för att slutligen övergå i ett tillstånd av icke-varande
Hur många som Vet hur ett sönderskuret, spräckt, misshandlat underliv slits upp gång på gång för varje steg
Hur många som bär en film som denna med sig, genom varje vaken sekund
Genom varje dröm
Som ett tinnitusljud som endast sällan drunknar i verklighetens brus
Hur många som tiger sig genom livet- vänskap, kärlek, sorg, ilska, ensamhet, tvåsamhet
Hur många som är starka nog att dölja sina sår väl eller för svaga för att visa dem öppet
Tala är silver, tiga är guld?
Hur många som väger skönhet mot svärta, accepterar myntets båda sidor och finner en balans
Hur många som missunnar sig närhet, skyller sig själva och straffar sig i tystnad i tron att de uthärdar livet
Hur många som gjort sig hårda, precis som filmens skådespelare
Men som aldrig tar ut lön
Som aldrig vinner något pris
Som aldrig får tvätta av sminket
Som aldrig får en chans att ta om en dålig scen
Eller låta bli den
Hur många som Vet hur ont det gör när tyg rivs i bitar
Hur eviga sekunderna är då en knivsegg skär genom hudens yttre lager
Hur allting fryser under det ögonblick då en annan människa tvingar sig nära, närmre, närmst
Och njuter av det
Hur många som Vet hur makt förvränger ögon
Hur dåligt glidmedel blod är
Hur ytterst lång tid det tar att förlora medvetandet av smärta, rädsla, av händer runt halsen
Hur många som Vet hur det känns när kroppen spricker
När själen spricker
Hur vissa bitar försvinner som strumpor i en tvättmaskin och aldrig mer kan klistras ihop
Hur frän doften av våldtäkt är
Hur triggad en sadist blir av sin misshandel
Hur triggade två sadister blir av varandra
Hur många som Vet hur svårt det är att skrika med munnen fylld av kön, tyg, sprit
Hur många som Vet att sjuka människor inte alltid är obehagliga främlingar med onda ögon

Jag undrar hur mänskligheten orkar leva vidare
Jag undrar över hur ett så destruktivt släkte samtidigt kan nära så mycket kärlek och ömhet
Jag undrar hur NÅGON kan bli så sjuk
Jag kan förstå att någon som blir slagen slår tillbaka
Lagen om överlevnad
Men oprovocerat våld?
Övergrepp
Tortyr
Ge mig alla förklaringar och bakgrunder i världen, de ursäktar ingenting

Jag öppnar ögonen
Jag kan inte gå hem med ett lugnande "puh, det var bara på film"
Jag kan inte vända nyllet mot himlen och fråga gud vad fan det är frågan om
Jag kan inte ringa en vän och skrika att världen är fylld av idioter - det gör inte världen till en ljusare plats för någon
Så jag försöker sprida ljus och värme - klösa mig fast vid mitt eget nu
Vid glittrande snö och tunna dimmor
Vid vänskap, tillit och förhoppningen om att se ett omedvetet leende på bussen
Samtidigt står jag inte ut med rösten i mitt huvud som uppmanar mig att fokusera på livet, på det vackra, på min karriär, på mina nära och kära
Jag står inte ut med att filmen får fortsätta generation efter generation, efter att biografen stänger för kvällen - där ute
Jag överväger att bli galen för att slippa bry mig om att jag inte har något val
Inte ett rätt val
Så jag går mina förbannade promenader, gråter, fyller lungorna med syre, försöker skriva klart en bok som skall vara båda varm, humoristisk och nattsvart och hamnar utmattad och nollställd vid tangentbordet utan att ha blivit en millimeter klokare över världen jag föddes till

Var går gränsen mellan att vara modig och korkad?
Mellan att vara ödmjuk och kuvad
Mellan att vara självständig och martyr
Mellan att se framåt och att leva i förnekelse
Mellan att vara optimist och hycklare
Empatisk och ältande
Vad är värst, att ljuga om sanningar, eller leva med lögner?
Bör världen förmildras eller skall skärpan vridas upp på max tills pixlarna urholkas och visar allt som är skadat och ihåligt

Vad råder man en kär vän?
Hur vet man?
Finns det ett rätt val?
Var texten obekväm, jobbig?
Bra, men förmodligen (tyvärr) var den nog inte riktad till dig.

Life. Some days.

I sit and browse music videos, I already know how to create my next music video for Intuition, but It's always good with some inspiration. I danced, earlier. It's been a while since I did. Arabic flamenco Sol moved through the darkness. Then I fell down on the floor, completely exhausted. When I create, act and dance, all these emotions come out. They make me stronger, but also weaker. I have to remind myself of why I am here, and why I am doing this, and that I can not let myself sit down and have a normal life. I will always have a creative spark inside, but I need both solitude and love, to keep shining.

So I found this: So much beauty, so much truth. About life, society. About you and me. That is what I wanna tell the world about. In my songs, in my words.



And then, I went by an old friend - Kiwi. This small animation always makes me sad, but I can't help myself. I just have to sit down and look at it. Feel it. Can you feel it? That strong, fighting mind and the dream that you could die for. Do you have a dream? I have one. Oh I have one. And the best part of it is I can never really make it come true, so I will bump around like this. Till I drop dead. That's fine with me.



Now I am in the right mood to go back in time and finish some epochs of my book, those moments that I shield myself from, in my current life. Hurray.

Hmm...

You feel the melancholy?
Then watch this and I'm sure you will feel better =)



Haha, or not? ;)

Kesh, Towis och Skymningsljus - ett brev, tre flickor

Tre älskade själasystrar
Trollsländor och irrbloss ur mitt förflutna, som jag aldrig för en sekund lämnade i ord och tanke, men som jag likväl aldrig fått förmånen att hålla om i mer än flyende sekunder.

Jag har varit berusat förälskad i er alla.
I era sagor, väsen, sneda ögon och trasiga kanter.
Jag sitter inatt och läser gamla brev, kopierar och länkar samman i långa dokument. Fäller lite tårar, strör lite fnitter omkring mig och skrapar mig tillbaka till 2003-2004. Längre än så. 99?! Få känner min historia bättre än de system som skickat mina ord till er.

Vackra Anneli, som ödet för oss från varandra, först bodde du i Sthlm, jag i Malmö, sedan jag i Sthlm, du i Åre, nu jag i Östersund och du i Sthlm. Jag vrider mig i skratt, sneglar på sj's hemsida men väntar lite. Vi dansar tillsammans snart igen. Jag vet det. Med våren. Som i Kristianstad, minns du. Svettig lycka. Få, gripbara minnen. Men mest breven. Från Australien. Du bar mig genom den jobbigaste tiden i mitt liv. Jag älskar dig alltid, dig och ditt ostyriga hår. Dig och det du åstadkommer.

Amelie, ljuset i skymningslandet. Kom hit, kom hit, vårt möte i somras var alltför kort och mina tankar slog knut på sig själva. Jag är bara en envis, klättrande Sol. Jag söker en platå. Kanske har jag funnit den, så kom dansa med mig här. Jag har fällt tårar över dig, längtat mig galen efter dig, stängt av dig. Du bränns, för att du brinner. Glöm aldrig det =) Vackra, vackra dimhöjda du.


Och Kesh. Lisa.
Du är kvar. Du kommer till mig sist. Fortfarande osedd. Orörd.
Innan januari är slut? Inom en vecka? Jag vågar inte tro på det. Är vi redo nu? Jag har läst brottstycken ur våra irrande, skälvande samtal inatt. Spröda trådar av inget och allt. Virvelvindar, sångfåglar och korpungar. Vi. Jag försöker minnas var du dök upp, men finner inte ursprunget till den tillit som rinner som en fjällbäck mellan oss. Det är som om du har varit där från början. Som en brännande saknad.
Kommer du hit låter jag dig förmodligen inte resa åter. Vågar du, verkligen?
Vågar jag? Kommer slingor ur ditt hår blandas med mitt mörka trassel, tills våra tankar väver galna mönster som vi aldrig mer kommer att kunna knyta upp? Eller blir vi klara som kristall? Rena, skimrande och lugna?

Ni ekar i mig. Jag tror att jag föds där era fotspår och skuggor möts. Kanske är jag intet annat. Än en reflektion.

When there's only me

It's been a beautiful day.
I made some new contacts, I am invited to a couple of nice new friends this weekend and had a wonderful playful time in the swimming-house (do you call it that?) this morning. I've felt alive and awake and christal clear.

Maybe it's just that the hour passed midnight again
And I'm still so awake awake awake.

A soft trip of loneliness comes crawling, we say hello - nothing more. Old friends, but never lovers. Again - there's only me. I'm like that. Klink-plink. And a piano. A beautiful one - at least...

Mattias told me goodnight 2 hours ago, we spent 3 hours on the phone.
He spoke about love, the beauty of the woman body, about us.
I reply uhm, mmm, ammm, said somthing "wise and optimistic" about longing and friendship and then uhm again.

I have walked through a door, into a world I felt might fit me better. I have wild nature here, a small universe to share, filled with music and a gentle touch now and then. Maybe I grow old before I bump out of it and find that only 10 minutes have passed in the outside world, maybe I trip and fall out of the wardrobe much earlier. I don't know exactly what my mission are, what I am assumed to bring here or not, I just felt these streets calling for me even before I got here, that I couldn't resist. So I decided to move here in August, and here I stand now.

I have spent some days and nights thinking and feeling.
I'm ready to make a room here now, for myself. To get attached.
Vulnerable and at the same time stronger. Wiser. More sad. Happier.
I'm like a guitar. I can play my strings and create vibrating sounds, that echoes from inside.

I listen to my voice
It sounds different now, in this late hour
The Sol Skugga voice.
She sings something about empty shoes. I smile.
Me and the objects surrounding me. A quiet understanding. Truth.
This studio knows me by now.
It says knick-knack-tip and tells me to feel safe and calm.
Embraces me like a big hug.

- It's okay if you rest for a while. Not to long though sweet sunshine.
- Don't worry I reply, I'm on my way. I've had my pause.
I'll go out there to kick some stones rolling again.
To do my things. To stay occupied, some more years. I promise not to fall asleep. I am still fast. I can run away from that mad tiredness. By the way, I feel wide awake. Really. Don't worry, I handle myself.

Oh well dear diary.
Same same.
Yes, things have changed, but there's still only me. Walking this road, but with pleasant company in reach.

Sugar dripping on my inside.

I'd go around the world for you, if needed; I heard it twice today, from two of my best friends. How come I deserve so much love?

Fake it til you make it
I wrote it in my hand, on my arm
Practise makes perfect

Am I?
Perfect?
Now?

I hope not.
Uhh, gotta sleep now.
In the best sofa ever ;OP

Trade The Movie

So, the day started in tears and ended in tears. I cried in my sleep as I dreamed that my beloved sisters youngest daughter drowned, and now I have just tortured myself over again, watching the movie TRADE.

tradethemovie.com

It's about trafficking. Buying and selling and using young, pure children.

I have been stuck in this emotional corner so many times before. I truly hope I can make some difference, if so for only one or two persons out there, during next year.

I have so many travels to do. So many places to go. So many neighbors to help.
I think I am done now. That I am so strong as a person, so finished with my personal travel and growth, that I can face this, and act upon it. Not only give away money, but truly get involved.

I'll get back on this subject when I am more calm then now.

Take care of each other and smile to strangers in the street. You never know where they are heading or where they come from...

/Sol

Autumn leaf

First: there's gonna be weekly updates on http://solskugga.blip.tv, so keep an eye over there if you laiiiik toooo.

I woke up early.
I tasted the smell of autumn leaves under my feet.
I felt the strength but also the weakness of a new day in the air.
Breath in breath out.

Opening my e-mail.
13 new bands that are interested in my helping them out in different ways.
This thing might really work!
I just have to organize some more.
Find the time, the love and the focus.

I know I'm completely alone, more alone then ever today, although I'm surrounded by the best of friends and though we are now 2 persons in my company.

It's ok.

Oh.
I went to a movie yesterday.

Patrik 1.5

It was like opening a window to my past.
The dreams I had.
The words I were exposed to.

I have a huge huuuuge longing to take care of lost persons.
Lonely and disjointed persons.
I spent years doing this.

In this movie though, it worked.
The persons involved were fragile, but not broken.
Strong but sad.
I still wanna go there one day.
With my new insights.

I will teach. Eventually.
I will build a place for hungry souls. Abroad or in Sweden.
I need to feed dying plants before they fade, before they turn into werewolves and can no longer be kept safe. Someday.

But not today. I am still not finished.
I still have to fall apart, let go of the leafs on my branches and learn what's inside.
I still have a gap that I have to rebuild, so no one else can find it and fill it with crap and dirt.
But I'm on my way.
I'm on my way.

I see myself.

Noterat i Metro på bussen från Lund

Under signaturen Split Vision skriver någon en insändare till Metro med rubriken: Tjejer är bra på teori - killar på praktik. Iom att jag inte hittat insändaren på metros hemsida, tar jag mig friheten och citerar den rakt av innan jag måste fälla några kommentarer.

"Någon skrev (22/9) att tjejer pluggar mer för att komma in på skolan, och det stämmer. Tjejer är bättre på teori, medan killar är duktigare på praktik.
Exempelvis är tjejer duktigare på teoriprov för körkort, men de är betydligt osäkrare som bilförare. Killar är ofta slarviga på teoriproven men är betydligt skickligare på själva körandet och vågar pröva nya sätt att köra, köra fortare, testar sig fram till mer kunskap och kan därför utveckla sitt körande.
Detta kan jämföras med högskolans och yrkesarbetets värld. Tjejer har höga betyg med vet inte riktigt hur de ska omsätta kunskaperna i praktiskt arbete på en arbetsplats och får därmed ofta administrativa poster, medan killar ofta blir duktiga i yrken som har med genomförande att göra.
Killar blir därmed duktigare på att göra rätt saker, medan tjejer gör saker rätt men inte vet hur helheten ska bli bra."

Den här texten, som skrämmande nog inte känns ett dugg oväntad eller på något vis obekant under hornhinnan, höll mig upptagen i ett roat(?) samtal under 20 minuters färd från Lund till Malmö inatt.

Efter att ha växt upp som akademisk-hippi i ett fullkomligt jämlikt hem, med en vänskapskrets bestående av så väl rabiata-feminist-veganer, politiskt korrekta intellektuella män, filosofiskt lagda romantiker, anarkister, sexister, idealister och en drös småstads-svin i form av lata män och kvinnor i yngre medelåldern; har diskussionen och debatten om könskvoteringar, jämställdhet och kvinnligt och manligt ofta tenderat att skrämma mig på flykten. Tyvärr.

Dessa diskussioner tenderar att i bästa fall nå upp till någon form av välgräddad pajkastning, där anklagelser och försvar tillslut handlar om vem som stängde toalett-locket flest gånger. En gång klev jag passionerat in med mina åsikter, erfarenheter och förhoppningar och den där orken som jag tappade någonstans mellan 2001 och 2003 börjar komma tillbaka. Jag minns hur jag kunde debattera med ett sprudlande lugn i dygn när det kom till sakfrågor jag kände för, hur jag älskade att ställa människors inrutade vardag på kant och plantera små speglar i deras liv. Speglar som ändrade deras infallsvinkel bara en aning. I bästa fall.

På www.sika-institute.se kan man i pdf-form ta del av den nationella resvaneundersökningen, RES 2005–2006. Här framgår att män tillryggalägger flera mil/år i bil än kvinnor, samt att de orsakar flest bilolyckor. Om detta har att göra med antalet körda mil eller deras sätt att köra är dock outtalat och kan endast spekuleras i. Oavsett vilket så hade det varit spännande om signaturen Split Vision hade kunnat bidra med någon ny statistik bakom sin hypotes att killar utvecklar, samt blir skickligare i sitt körande genom att exempelvis köra fortare. Övning ger färdighet och med lite mod är hälften vunnet, det köper jag absolut. Men har detta något med chaufförens kön att göra? Är detta ett bärande argument för att killar är duktigare på praktiska utföranden än tjejer?

Draget till sin spets: är kvinnor två stympade armar knutna till en hjärna som processar bra så länge ram-minnet inte överskrids och män lobotomerade muskelknyten med sinnena på givakt? Är det på grund av en längtan efter att förena dessa två beta-versioner av en fungerande människa, som merparten av vår befolkning ger sig ut på krogen och raggar var och varannan helg? Är det så här Svensson svensken ser på könsroller? Idag? 2008?

Vad hände med det vackra i att vara kvinna, det vackra i att vara man? Var tog stoltheten och det mjuka utbytet dem emellan vägen? Finns det bara konkurrens, klyschor och tråkiga roller kvar att spegla uppväxande generationer i?

Jag har ingen tv. Men idag såg jag reklam för nokias nya "tjejmobil" som går att köpa tillsammans med ett 3-abonnemang som dessutom drev hejdlöst med norrlänningar. Det finns ett fåtal fysiskt grundade konsumtionsbehov (tamponger ex) som skiljer kvinnor och män åt och det går säkerligen att finna ytterligare beteendemönster som är karaktäristiska för vardera kön, men snälla snälla, släng inte upp 3 rosa, gulliga mobiler i mitt och mina systerdöttrars, samt deras killkompisarsansikte och kalla dem "tjejmobiler". Vilken kille kommer vilja eller våga köpa dessa, även om han tilltalas av både dess funktionalitet och yttre, vice versa? Borde inte alla ha rätt att köpa allt, åtminstone när det kommer till teknik? Och om tekniken skall bli könsrelaterad, snälla grunda det på programvara och lösningar som inte bygger på urholkade generaliseringar.

Gud förbude att alla människor omstöps i samma form och att kvinnor blir män och män kvinnor, men låt oss för allt i hela världen ge varandra utrymme nog att sväva fritt på skalan. Heja, killar och tjejer, do your magic. Var teoretiska, platoniska, fysiska, organisatoriska, lyriska. Jag är bara sjukt trött på att höra talas om "duktiga flickor" och "händiga killar".

Jag är inte svart eller vit. Inte grå heller för den delen.

Vilken färg är du?

What to do in the middle of the night

* Browse channels in Jaiku and spam them with your best url.

* Record your typing, add some dist and ta-daaaa - it sounds like a horror movie filled with running spiders

* Stalk your best friends when they sleep and hope that they will still love you in the morning

* Find some beta-sites in up-coming countries on the web-map and be the first Swedish girl in there

* Eat something :P

* Gotobed!

Oh, uhhh, a bright light. I just found out what I really wanna do. I'll finally publish my writings about insomnia etc...

I just bought www.gotobed.se

I'll make an Insomnia and sleeping disorders site, with info about dreams, facts, new science etc. This will be fun!

Nightynight!

FRA

So, as always when it comes to politics, I'm a bit late. I listen, read, listen and read until I think I get it right, then I decide what to think and then I act. Today I joined demonstrations against FRA (read more: http://stoppafralagen.nu/ and here: http://www.riksdagen.se/) in Malmö. Here come some video shoots from the very warm and calm, but also very determined demonstration.



So. WHY did I join the demonstration? Do I have something to hide? Do I not wish to fight criminals? Am I not a god member of my country and therefor willing to be open with all information I have?

Let me reply with some questions.

Do you trust your family? And even if you don't, do you think it's ok to sneak on them and their privacy?
Do you read your girl/boyfriends sms/mail/letters?
Would you track the pages your child visit on internet, the conversations he/she has in a community etc?
Would it be ok if your boss secretly listened to and recorded the conversations you and your colleague have in the lunch break or in the office?
Would you be upset if you knew that someone you didn't even know about read or listened to private dialogues between you and another person?

Maybe you have no top-secret secrets in your life, no super ideas to have patented, and no black-income or whatever going on. Maybe you don't care if people know about your sexual life, your politic color or your favorite web-site. Maybe you don't care if you live in the Matrix or not. If someone keeps track about your normal day behavior or not. Maybe you trust society and the government fully and believe that Sweden will always be a safe and democratic place to live in. Maybe you trust the military and the politicians and will let them have their ways to fight crimes and hope that only the bad people will be affected. You might believe that human beings are good. That the lines they draw will be fair and respectful. That they will never ever even think about to sell out your information to other companies that can use it to tie you around their fingers.

Maybe, in a distant future, you disagree with something happening around you. Maybe at times when you are angry or happy, broke, in love or sheathing, you'd like to absolutely keep it to yourself.

I prefer to spread my thoughts and believes in a controlled form. I like to have monopole on my words, my knowledge and my weaknesses. I prefer to be able to always choose to give away parts of myself, no matter what parts it's about.

Therefor FRA is nothing I can accept.
I will take the consequences of blogging and discussing things in forums, but at least - I wanna know that what I think I keep private, will remain private.

That's about it.

And IF I can be at help, the government or military or whatever institution may ASK if they can track my conversations etc...and IF I really seem like a bad person they may spy on me as much as they please. But get the fuck out of here if I am not on the black-list.

Thank you very much.

Mirror mirror on the floor (Swedish post - sorriiie)

Hösten kommer alltid till mina rum med en skarp smäll. På samma sätt som oönskad reklam en tidig lördagmorgon; in genom brevinkastet du glömt bort att du hade tack vare 2000-talets e-fakturor och autogiron. För du får väl inte några mysiga handskrivna brev (längre), du heller? Tänkte väl det.

Om jag härmed fick hösten att verka ovälkommen, så formulerade jag mig aningen klumpigt. Jag älskar hösten.

Ensamheten.

Vakenheten.

Vekheten.

Kärleken.

Uppriktigheten.

Höstdepressioner?
Nope.
Har inte haft tid att odla tvivel på mig själv, ångest eller självömkan. Jag har varit jävligt busy med att överleva. Större delen av tiden, inser jag denna höstnatt, när jag sitter här och gräver på internet efter rester av mina gamla jag. Mina kära, sårbara, ömsade jag. Slitna, urholkade skinn som ligger och skräpar här och där i etern.

Faktum är att det är skönt att se dem i just detta skräpande tillstånd. Det betyder att jag inte bär dem längre. Att jag omöjligen kan klä mig i dem igen och få dem att passa, även om jag försöker ibland - för att minnas. Det betyder att jag kan relatera till människor jag möter, som går klädda i mina gamla skrudar, men också att jag har kommit vidare. Att livet har tillåtit mig att fortsätta existera, i nya former.

Det finns alltid ett litet ord som vill manipulera den mänskliga hjärnan. Om.

Alltför ofta hör jag människor använda detta ord i samma andetag som "om si och så - så hade allt varit snyggare, lyckligare, bättre."

Varför utmana den lilla lycka vardagen kan skänka, genom att förkrympa sig själv, sina val och de rum genom vilka man färdas?

Jag tillåter mig endast att använda detta lilla ord någon enstaka gång då och då, för att unna mig själv de små mirakel som ligger som en ryggrad genom min historia.

Idag finns ett sådant OM, som jag hade önskat att jag kunde portionera ut till så många kvinnor och män runt omkring jorden.

Ni har säkert som jag följt historien om det nu ökända huset i Amstetten, där en man höll sin dotter Elisabeth och hennes barn i fångenskap i ex antal år. Att människor försvinner spårlöst och eventuellt dyker upp senare, åtföljda av de mest makabra historier - tillhör, hur omöjligt det än är att acceptera, vår löpsedelsvardag.

Jag är en superwoman, i mångt och mycket, men jag kan inte hålla tillbaka tårarna när människor blir utsatta för fysiskt eller psykiskt våld, svält eller annan ondska i någon form. Jag har en ocean av kollektiv sorg inom mig, som jag hoppas att jag en dag skall få orken att formulera till något starkt, konstruktivt och hjälpande. Det är ett filter som jag fortfarande inte har lyckats bygga upp mot samhället jag lever i. Effektiva skygglappar råder det annars ingen brist på, även om jag försöker vara modig och vandra utan dem minst någon gång i veckan.

Mitt Om denna natt är egentligen ett tack, riktat till en katt och en uppmärksam farbror. Jag befann mig i en avlägsen dåtid på en från världen avskiljd yta, i ett tillstånd och i en situation som kunde ha berövat mig min framtid, mitt förflutna.

Här kommer magin: OM inte en katt envisats med att hålla mig sällskap på kanten av en mur, tills dess ägare saknade den så mycket att han sökte upp den och fann mig, hade jag varit kvar där. Förmultnat, ruttnat, gått sönder, drunknat i mina ömsade skinn där.

Jag tror på OM som räddar liv.
Jag tror på OM som uträttar små mirakel.
Jag tror på att varje människa kan formulera någon annans OM. Varje dag. I busskön, på ica. OM fyllda av kärlek, omtanke, civilkurage och uppmärksamhet.

Låt oss hoppas att någon av er därute blir försvunna Carolines OM.

...

Så det är höst.
Det är tankar.
Minnen och känslor.

Jag är här, jag bloggar lite, älskar mycket och gråter när jag behöver.
Här finns mycket att vara tacksam för.

Skål.

Godnatt (in Swedich - to late now for Eng.)

Avrundade dagen genom att sjunka in i tre av mina mest älskade vänner. Mjuka, rofyllda samtal landade mjukt i magen strax efter midnatt och i dyningarna efter dem kan jag nog finna sömn inatt.

Jag har vägt över till min högra fot, som oftast svävar lite i luften när jag hänger på min aktiva vänstra och känner nu den där stabila, målmedvetna energin som alltid dyker upp inombords när jag hittar en plats och ett syfte där jag känner mig delaktig. Det är en nerv av stål, glödande men samtidigt hård och oböjlig, som motiverar mig bortom alla ord om gentjänster och ersättningar.

När flickan som tittar tillbaka på mig ur spegeln bär ett stilla skimmer i ögonen; så som hon gör ikväll, är jag som mest hel.

Låt mig vara behövd och jag uträttar stordåd. Jag vill vara soldaten, riddaren eller den goda feen i dess mest romantiserade form. Där får mitt innersta inre utrymme och virvlarna på ytan kan lugna sig.

Sov gott världen. Läs klok litteratur och väg det som är dig kärt. Kanske blir du förvånad över hur tungt lastad du egentligen är där du går. Unna dig då att känna dig förbannat stark. Egentligen är det inte problemen och det som gör ont som är svårast att packa i ryggsäcken. Det är det skira, spröda, blyga och anonyma som lättast blir glömt under köksbordet.

Tänk på det ni.

Love/Sol

Give me a fucking matrix plugg-in-thing

How the fuck are you supposed to live your life?

Once again: what if there was such a thing as a matrix-plugin?

* You could hang out with friends no matter the distance.
* You could teach things in seconds so you wouldn't waste time searching, working with and inhaling information.
* Maybe like in "Minority Report" you'd be able to record your dreams, emotions etc, so you could send them in small packages to people around you - no more explanations, misunderstandings etc.
* Not only visionary people could try their dreams or ideas, it would be kinda safe even for more careful and laid back persons to explore their limits, and I think that would do a better world. To many disillusioned grown ups would support others success.
* You could meet your fears without the chances of killing yourself or cause yourself to much brain damage...
* You'd be sort of telepathic, and teleportation-able.
* Schools could put students in different cultural environments - to force them to live and learn and respect each-other. (Hopefully)
* Nations with poor education and money to build schools could be supported with small "get online sticks" and then be educated no matter where they live. (This could be done today as well through web-conferences, but that involves a place to collect the students, a computer etc etc = money/time/materials.)
* You could choose to create a "matrix-you" that other could use as they pleased. At least for shallow people who only like to abuse you, that would spair you some time. (Better alternative: You just learn to say no and learn to challenge the pain if they turn you the back if you do so.)
* Severely ill persons would be able to experience some sort of VirtualReality-life. (Btw, what happened with VR? Am I the only one still fanatically interested in robots, AI etc? I know it's a bit childish; but to me it sounds both scary and cool. I love humans, but since there's no "rumpnissar" to have around I'd love a electronic smart smurf instead :P And I'd be the first to battle their rights to exist as more then slaves...Starwars next huh...It's just mind-blowing to create a whole new VR world that you could really step into. And try. Test different impacts in a safe surrounding and then implement it to our world. Uhm. I have a big fantasy and a taste for creating fake-worlds.)

Obvious problems:
Brainwashing. ON the other hand, there's a reason I don't have a tv and that I normally don't read magazines etc if they are not "based on facts". I just don't wanna filter all the crap and hidden advertising all over the fucking place. Makes me a little bit less "good all-round educated" but at least I stay sain. As wonderful the ark putted it back then.



So I know the thoughts given up there are a bit naiv. But I'm a dreamer, I never claimed to be something else. There's always good and bad points of view, people who want's to step on you, feed of you, use you and leave you empty, disappointed and disjointed.

I've been there. I've experienced the feeling. I've been a stuped, loving, soft little girl giving and giving without questioning. There's bees protecting my wasps' nest and the honey inside me nowadays. From myself, from the urge to just give it away. To obey and please people just to meet a smile. Even a fake smile. Oh I've been lonely, but I prefer to be lonely and whole then jumping and bumping around without arms and legs just because someone else needed them.

My mind just floats now. So excuse me if I change subject.
I wanna be in so many places at the same time.

I wanna spend my time listening to people telling their life-stories in the buss-line.

I wanna work with trafficking/prostitution/sexual abuse etc, on a very personal level. I have so much to share, to give. An open mind that won't judge but be honest and truly caring.
I wanna do more for the earth and my environments health besides telling Emma that she shouldn't buy raisins in small cute wrappings, even if her grand-mother use to give her them, cause it's waist of energy and material etc.
I'd love to get involved in growing generations. I'm always talking with my mum about this subjects, she's pretty involved being a teacher and chief, and once she starts researching children psychological development, I'll follow her closely.
I wanna go out and talk to

I wanna explore the ultimate flexibility and meet as many people as I possibly can, cause each time I do I grow, and cross my heart and hope not to die, but forbid that I stagnate as a person. I'm not finished. I refuse to be. Till I die.
At the same time I wanna be close, closer closest, but that has nothing to do with time. It has to do with how you spend it, and I never saw that as a problem. I invite people and they invite me. And I have a limit of on person a finger, that I can have that relationship to. And it's ok. I mean I don't pretend to be no goddess... ;)

I wanna start a hang-out-creative-place-community-office that could attract humans no matter of age. We spend almost no time over generation lines, and that's so sad it makes me cry sometimes. I'm so happy coming from a family with pure hippi traditions. Not everyone has that.

Hmm.

Neeeext.

Give me some resistance and I get stronger

I am enthusiastic most of time. I know I am always a bit humoristic on the outside, that’s my character, created to survive so many serious things in my life. I smile and smile until I smile for real, so to say. I am often seen as a bit “wild” or un-structured because I am open with the ideas and dreams crossing through my mind.
People, who know me, also know I am a person who gets things done, once I have decided so. That I focus on things that can actually be something, and that I don’t get lost in unrealistic thoughts and plans.
So, today I’m gonna tell you about one of the few things related to me as a person, that make me sad once in a while.
My very last shield/mask or whatever you’d like to call it – is the one I put up that have some distance to me and my person. I let me be “the young girl who is okay with that people respect her and her knowledge/ experience, but still think she’s a bit entertaining - something you can joke around with, because she never gets pissed off, just smiles and buys the rules”. This role-playing game’s something I’ve learnt to handle on my way as a girl spending most of my time in a guy’s world. Business wise or not businesswise – the way people meet me, always are drawn at the edge of professionalism and friendship /attraction/ curiosity.
A big part of my success as a person relates to that I sell myself as a product. That’s ok. But sometimes I get a bit mad, angry, tired or just pissed off, being in these shoes, assumed to be playing these games. Sometimes, when I am NOT playing them, just being totally honest, I feel that in one way I have to keep the masquerade up, just because people expect it to be there. Or they think it’s there, when it’s not.
When I simply try to say – hey I adore you as a person – AND I think your project is inspiring, and I really wanna be a part of what you do, on several levels, and I don’t say it to have some advantage or whatever – but the person think it’s so or guess it’s so, it hurts a bit inside. I don’t want people I feel for, think that I am just fooling around with them, as they assume I do with “others”.
What I try to say is: the line between work and privacy often smudge, and that’s natural, and sure – sometimes I’m a bit nicer to get what I want. But when it comes to people I really get interested in, and would like to work with, or spend time with, I always treat them very fair and if I say one thing, I really mean it. On a personal level or a project-sharing level, doesn’t matter.
This is my last weak point. To trust that someone would hang around even if I’m not that “entertaining”. Just because I’m me, and because I am good at whatever fuck it may be. I can hear my voice surfing on the surface, and sometimes I hate it. That flirty, nice, funny me that people fall for, but at the same time keep some distance to, because they are worried she’s just a tease. Well. She’s not.
And that’s when I get really focused, cold and effective. Today is that kind of day. I always think hard and work hard, even if it sounds like I am just spinning around like a mad person. On the inside I am actually pretty calm, still ambitious - but more careful. And I try to be transparent and embrace my surroundings, but when I’m afraid I am being misunderstood, or seen as a naïve, charming youngster, even if it’s just a very small taste of it, I go into my mussel shell and focus on what has to be done, and I back of that girly me and just work my own way to prove I really don’t need what they think I’m after. I only need me, and I’m not that desperate, just very passionate about things I find interesting.
I don’t know if you understand anything of what I am talking about.
I just want to be met with truth, and that what I say or do is received without any preconceived notion about what I have as purpose with my words. If I say I would like to join your company, fuck you, have dinner, learn what you know or borrow your car, - that’s simply the only thing I care for at the moment. It’s not more complicated than that.

And yeah, I’m impulsive. But my heart and brain are fast followers even when I move quickly. Just so you know.

Blessed be.



Haha. Okay. I had to ;)

Am I a buddhist and I think I have got tourettes?

I had the most overwhelming nice conversation with my friend Mike yesterday after my gig. He asked me about my opinion on reality. And where I normally just go: oh. I’m open minded, smile and change the subject – I opened my heart and soul and told him the truth about me and my universe.
So, I have written a book about this, and it’s a 300 pages x 3 books long story, so I can’t tell you everything about it here. But today I will try and explain how my personal matrix works.
I have dreamt about a continuing place called Aviegnona since I were 6 yrs old. I have friends there, a life that grows on its own, a place to live, people that I hang out with and things that I learn, in the same way as I have here. To me – there’s NO difference at all, besides I experience different places, lifestyles, cultures etc in my two coexisting worlds- What I mean is – when I fall asleep here, my attention draws to that other place, and I spend some time there, in the other me, called Tara. When I wake up here – I have to leave her, even if I’m in the middle of something, and she keeps on doing that whatever thing she does, and will have her own days and nights passing by when I’m not there. When I am strong here, like very focused on this reality, she fades away a bit in her world and vice versa. We try to make this work out the best way we can, but in some parts of my life it has been pretty hard for me to draw a line between us. To not float over the line and smudge all edges between her reality and mine.

My teacher over there, has told me that what we prefer to call a soul, grows in a human body as our mind grows, and some people grow so strong souls, that when they die, that soul travels through some kind of reincarnation between two parallel universes. You will be able to remember things from your past (if you are not a perfectly new soul) in each of those worlds/bubbles, but not from both or over the line. What he thinks happened to me, is that my soul/spark/whatever thing - was divided in two last time I died in Aviegnona, and one travelled here, and the other part got stucked and stayed in Tara. This normally never happens to human beings, if you should listen to their theories - so they don’t know why or how this happened. But that’s how I’ve had it explained to me. (Cats live this way though, living in two worlds at the same time.)

So, our universe is parallel to another alike universe, and other universes work the same over and over out there. When you read about reincarnation you learn that when you go back in your memories you remember things with 80-70 years space/blanks in between the different life’s you may have, and this is- as I said before – explained by that you swap world each time you die (IF you are reincarnated, some people simply die with their body, and some gets lost in the space between these worlds, and becomes what we refer to as ghosts – some sort of present mind that are not really here but not yet gone either. )

So, this will do for today, so I don’t freak you out completely =) If you have any questions, please add them as a comment and I try to reply to them. I could tell you thousands of things about the persons living there, their culture, history etc…
I have a song written to my best friend over there, my teacher and guide Maarion. We’ve had our story, our love and our mistakes, our quarrels and so on. So now you might understand my Swimming without webbed toes album a bit more...

Maarion

So – Mike told me the thing I have experienced in the backstreet of my mind, is pretty similar to what a Buddhist believes, so maybe after all I’m not that atheistic at all. *smiles*

So, back to tourettes. I just can’t stay away from my phone. I sit and laugh at myself, oh well. I’m cute, I never behave this way. Okay, to Emma maybe, but I mean she’s my first girl-friend. I could call her 50 times a day and talk about nothing and she wouldn’t care. At least not when she was still single. It’s like when you find a unbelievable great song, and you have to listen to it sooo many times before you can turn it off.
I have not listened enough yet.
Sometimes you just can’t help yourself. Like with this song from Sleepthief. I love it. If I one day may do some collaboration with him that would be such an honour.



haha, oh, that was another great song from my teenage period. Here comes sleep thief!

On the edge

It's been a while.

3 years?

It feels a liiiiittle bit uncomfortable to sit here again. To say hello. I'm back. I'm still alive. I still think so much that my eyes almost bumps out of my head at times, I still have a garden inside where I keep everything and everyone that I love and yupp - I sleep less then I should and I have the most beautiful (but sometimes to odd for not invited to understand) friend-lover-sister-brother-relationships. I’m not complicated, but complex and sometimes I fear that I have a serious schizophrenia going on. So I talk too much, or shut my mouth and hope that you won’t notice.

On the other hand. I’m not here to be hired. I’m here to make my mistakes, learn my lessons and have fun. I wouldn't be that interesting if I were completely cleaned from stupid, self destructive manners? Would I? Yes, dearest. I’m older now then back then, more wise – hopefully - with less sorrow, but the same strength. A bit kinder to myself, but still haunted by love.

No, I’m not doing drugs. I’ve had too many friends dying due to not-meant-for-the-body-input, and I would fail them if I repeated their mistakes and offered my money to things that killed them. You already know this about me: I don’t need alcohol, synthetics or weed to embrace life. I have my passions, I’ve always had. I depend on one sole thing to stay sane - I need hugs and more hugs…aaand more hugs. And sometimes a kiss.

My body works like a scale of a balance. It’s broken inside and needs glue to keep it together from the outside. You, my most beloved, are that only glue. I can live ripped a part, I did for a long long time, but I can’t ask of others to take care of themselves if I don’t. So now I’m asking for what I need. And that’s a little bit of skin. A tender touch. Energy from something shaped well. I’m not. But I keep it together.

I’ve had my cancer; and I have some daemons still jumping around in my veins. It’s okay. In one way I love them. As long as there is pain, there is life. So excuse me if I go and hide sometimes. If I tell you no, even if I wanna dance. It’s not me beeing a bore, just that little freak on the inside having a bad day.

So, hello diary.

Or what are you? A friend, a stranger listening, someone curios or just anybody dropping by? A person who doesn't really give a shit.

Do you?
I give a shit.

About normal things, like breakfast (The first thing in the morning - just a quick shower, then food. I'm having this very cute little dragon in my stomach that wakes me up in the mornings, craving food. I'm not kidding. You may see the scar that brought it in there if you seduce me...)

Or avoiding things like television. I guess you smile now, and think – oh, she’s like that. Sewing her own clothes, drawing her own art, listening to her own music, writing her own poems. You win! You are right. But hey – I read books, I love spending elate nights absorbed by odd or completely normal movies, I love "haning out with my friends" and I have my heartaches and my weak moments. I’m just like you.

Ok. I might not long for a “normal” life, with a normal apartment, family and those things. I like chaos combined with me being alone a lot. I need black and whites, and lilacs and greens. And grays. I’m like a cat.

Mjaooou: “Leave me the fuck alone, but please reach out and touch me right now.”

On the other hand - I find it very amusing to make fun of myself and put different boxes around my person, like I just did. But when it comes down to basics, to that point in the center of my soul where there’s only me alone having a conversation with me– the only and only thing I care for is giving away oceans of love, to someone who can handle it. No borders, no rules. Only pure, wild love that craves nothing in return, besides a pale hope that it’s accepted and that the person will stay alive and be happy and completed.

It’s a bit funny. But we live in a community where people are afraid of sharing that kind of love. My desire for a place where jealousy isn’t needed, because there’s trust and other forms of satisfaction – binds me to the road I’m at.

So. Today The noises in my head differ so much, so they ease out and it's quiet. Like when full light from all coloures becomes white.

Have I just found that place? Have I? That's the one thought bumping around in my head every day now. Have I? I try so hard not to behave like a crazy person, to remain focused. I’ve created a life-style for myself to stay busy and escape the fact that I can’t have what I long for the most. Someone as broad as me. Broader then broadway broad ;)

Breath me, breath me. Be my friend; as Sia should put it (Beautiful creature, visit her at myspace.com/siamusic)

I avoid looking in the mirror when I put my makeup on. Not afraid of what’s in my eyes. Just ignoring the edge a bit longer. Normally I just turn and walk the other way, I never look back. I can’t do it this time. Oh man, I’m trouble. Not for you, I know how to handle myself, no worries. But to me. The vampyria in my chest woke up.
Feeeeeeeeeeeeeeeeeed me, she whispers. Feeee..e.e.e.d *smiles*

She doesn’t want him for herself. She needs him to change absolutely nothing. But she needs him to accept all roses she can bring, all songs she can write and all love she can give birth to. Just because his pure existence makes her so fucking happy. She’s riot. She’s smashing pumpkins and Ava Adore, she’s Utan dina andetag by Kent. She’s completely wasted. Words words, more words.

I know I have left her starving for ages. So I give her this. And even if he disappears or stays the distance, there’s more hope for a future now then yesterday.
And that makes me shine. So keep your sunglasses on.

Ouups. I got lost in words, I always do =)

So - Back to where I started. What’s normal? I guess it depends.

I wanna save the world. Who doesn’t? I wanna build a huge aircraft, where I can put every rapist, murder and unloving person and let them go straight into the sun. BURN you dark ugly human beings. It would be so nice and easy. Huh?

Hmm. Would it make me any better? Nope, I’d fit to go with them if I really made that happen, so I won’t. I won’t judge people, not the one who threw sharp things after me in school, not the man who sliced my youth and virginity in small, small pieces that he made me swallow, not the people hurting each other around the globe.
The only thing I can TRY is to be a great person, and to do my best giving love and affection to my surroundings. I prefer to live open minded, to ask and learn along the way. To welcome both pain and warmth.

It’s no new truth, that what makes you live, also kills you. You can’t stop breathing, but if you could you’d probably have less bad particles and oxidants destroying your lungs, flesh and bones. In the same way you can’t grow, love or have fun, if you are not willing to accept scrubs, lost and grief.

It’s all said before. As most things are. But they are still worthy of a thought.

Today I sparkle