Kesh, Towis och Skymningsljus - ett brev, tre flickor

Tre älskade själasystrar
Trollsländor och irrbloss ur mitt förflutna, som jag aldrig för en sekund lämnade i ord och tanke, men som jag likväl aldrig fått förmånen att hålla om i mer än flyende sekunder.

Jag har varit berusat förälskad i er alla.
I era sagor, väsen, sneda ögon och trasiga kanter.
Jag sitter inatt och läser gamla brev, kopierar och länkar samman i långa dokument. Fäller lite tårar, strör lite fnitter omkring mig och skrapar mig tillbaka till 2003-2004. Längre än så. 99?! Få känner min historia bättre än de system som skickat mina ord till er.

Vackra Anneli, som ödet för oss från varandra, först bodde du i Sthlm, jag i Malmö, sedan jag i Sthlm, du i Åre, nu jag i Östersund och du i Sthlm. Jag vrider mig i skratt, sneglar på sj's hemsida men väntar lite. Vi dansar tillsammans snart igen. Jag vet det. Med våren. Som i Kristianstad, minns du. Svettig lycka. Få, gripbara minnen. Men mest breven. Från Australien. Du bar mig genom den jobbigaste tiden i mitt liv. Jag älskar dig alltid, dig och ditt ostyriga hår. Dig och det du åstadkommer.

Amelie, ljuset i skymningslandet. Kom hit, kom hit, vårt möte i somras var alltför kort och mina tankar slog knut på sig själva. Jag är bara en envis, klättrande Sol. Jag söker en platå. Kanske har jag funnit den, så kom dansa med mig här. Jag har fällt tårar över dig, längtat mig galen efter dig, stängt av dig. Du bränns, för att du brinner. Glöm aldrig det =) Vackra, vackra dimhöjda du.


Och Kesh. Lisa.
Du är kvar. Du kommer till mig sist. Fortfarande osedd. Orörd.
Innan januari är slut? Inom en vecka? Jag vågar inte tro på det. Är vi redo nu? Jag har läst brottstycken ur våra irrande, skälvande samtal inatt. Spröda trådar av inget och allt. Virvelvindar, sångfåglar och korpungar. Vi. Jag försöker minnas var du dök upp, men finner inte ursprunget till den tillit som rinner som en fjällbäck mellan oss. Det är som om du har varit där från början. Som en brännande saknad.
Kommer du hit låter jag dig förmodligen inte resa åter. Vågar du, verkligen?
Vågar jag? Kommer slingor ur ditt hår blandas med mitt mörka trassel, tills våra tankar väver galna mönster som vi aldrig mer kommer att kunna knyta upp? Eller blir vi klara som kristall? Rena, skimrande och lugna?

Ni ekar i mig. Jag tror att jag föds där era fotspår och skuggor möts. Kanske är jag intet annat. Än en reflektion.