Män som hatar kvinnor
Jag sitter i biomörkret och blundar
Jag undrar hur många där ute som går hem oberörda
Jag undrar hur många som förfäras för några minuter
Hur många som njuter lite av skräckblandad förtjusning i biofotöljen
Över mänsklig grymhet
Jag undrar hur många som blundar
Hur många som inte Behöver titta
Hur många som Vet vad som verkligen sker inuti de där bilderna
Bortom de där ljuden som skärmen förstorar
Hur många som Vet hur det känns, sekunderna innan kroppen fjättras
Hur många som Vet hur smärtsamt det kan vara att ligga stilla - för länge
Att hållas fast och vridas, styrd av någon annans leder och vilja
Hur många som Vet hur det känns, att släppas fri
Att slängas bort
Att transformeras från att vara människa, till att vara en fysisk massa, för att slutligen övergå i ett tillstånd av icke-varande
Hur många som Vet hur ett sönderskuret, spräckt, misshandlat underliv slits upp gång på gång för varje steg
Hur många som bär en film som denna med sig, genom varje vaken sekund
Genom varje dröm
Som ett tinnitusljud som endast sällan drunknar i verklighetens brus
Hur många som tiger sig genom livet- vänskap, kärlek, sorg, ilska, ensamhet, tvåsamhet
Hur många som är starka nog att dölja sina sår väl eller för svaga för att visa dem öppet
Tala är silver, tiga är guld?
Hur många som väger skönhet mot svärta, accepterar myntets båda sidor och finner en balans
Hur många som missunnar sig närhet, skyller sig själva och straffar sig i tystnad i tron att de uthärdar livet
Hur många som gjort sig hårda, precis som filmens skådespelare
Men som aldrig tar ut lön
Som aldrig vinner något pris
Som aldrig får tvätta av sminket
Som aldrig får en chans att ta om en dålig scen
Eller låta bli den
Hur många som Vet hur ont det gör när tyg rivs i bitar
Hur eviga sekunderna är då en knivsegg skär genom hudens yttre lager
Hur allting fryser under det ögonblick då en annan människa tvingar sig nära, närmre, närmst
Och njuter av det
Hur många som Vet hur makt förvränger ögon
Hur dåligt glidmedel blod är
Hur ytterst lång tid det tar att förlora medvetandet av smärta, rädsla, av händer runt halsen
Hur många som Vet hur det känns när kroppen spricker
När själen spricker
Hur vissa bitar försvinner som strumpor i en tvättmaskin och aldrig mer kan klistras ihop
Hur frän doften av våldtäkt är
Hur triggad en sadist blir av sin misshandel
Hur triggade två sadister blir av varandra
Hur många som Vet hur svårt det är att skrika med munnen fylld av kön, tyg, sprit
Hur många som Vet att sjuka människor inte alltid är obehagliga främlingar med onda ögon
Jag undrar hur mänskligheten orkar leva vidare
Jag undrar över hur ett så destruktivt släkte samtidigt kan nära så mycket kärlek och ömhet
Jag undrar hur NÅGON kan bli så sjuk
Jag kan förstå att någon som blir slagen slår tillbaka
Lagen om överlevnad
Men oprovocerat våld?
Övergrepp
Tortyr
Ge mig alla förklaringar och bakgrunder i världen, de ursäktar ingenting
Jag öppnar ögonen
Jag kan inte gå hem med ett lugnande "puh, det var bara på film"
Jag kan inte vända nyllet mot himlen och fråga gud vad fan det är frågan om
Jag kan inte ringa en vän och skrika att världen är fylld av idioter - det gör inte världen till en ljusare plats för någon
Så jag försöker sprida ljus och värme - klösa mig fast vid mitt eget nu
Vid glittrande snö och tunna dimmor
Vid vänskap, tillit och förhoppningen om att se ett omedvetet leende på bussen
Samtidigt står jag inte ut med rösten i mitt huvud som uppmanar mig att fokusera på livet, på det vackra, på min karriär, på mina nära och kära
Jag står inte ut med att filmen får fortsätta generation efter generation, efter att biografen stänger för kvällen - där ute
Jag överväger att bli galen för att slippa bry mig om att jag inte har något val
Inte ett rätt val
Så jag går mina förbannade promenader, gråter, fyller lungorna med syre, försöker skriva klart en bok som skall vara båda varm, humoristisk och nattsvart och hamnar utmattad och nollställd vid tangentbordet utan att ha blivit en millimeter klokare över världen jag föddes till
Var går gränsen mellan att vara modig och korkad?
Mellan att vara ödmjuk och kuvad
Mellan att vara självständig och martyr
Mellan att se framåt och att leva i förnekelse
Mellan att vara optimist och hycklare
Empatisk och ältande
Vad är värst, att ljuga om sanningar, eller leva med lögner?
Bör världen förmildras eller skall skärpan vridas upp på max tills pixlarna urholkas och visar allt som är skadat och ihåligt
Vad råder man en kär vän?
Hur vet man?
Finns det ett rätt val?
Var texten obekväm, jobbig?
Bra, men förmodligen (tyvärr) var den nog inte riktad till dig.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
Posts
5 comments:
det gör ont att läsa det här.
Världen är full av både djävulskap och skönhet och jag kände att någon måste skriva om dem båda. Jag hoppas att jag kan förmedla värme och ett leende i mungipan med - till dig, vem du nu än är =)
/Sol
Sanning,om många är de, dem, oss, vi alla. De.
Smärtsamt? Ja, väldigt.
Verkligt.
(ja fina du, jag ska smsa dig snart, när orden skär sig på mobilens skärm. Är helt kass på att smsa)
jadu sol, hoppas att du har sluppit råka ut för sånt skit. men du har bra inlevelseförmåga, det är nog så det känns när världen verkligen är meningslös. eftersom vi är människor så överlever vi trots att delar av oss dör, oavsett vad vi råkar ut för. vi hittar nya sätt att ta oss genom livet, och förkastar de vägar som blivit omöjliga för oss i och med skadan. det värsta är förmodligen att dessa människor blir annorlunda, de förlorar känslor men utvecklar i gengäld en förmåga att kamouflera sig och säga vad alla vill höra. småsaker som inte syns på utsidan men som gör att de blir isolerade från andra människor. och tyvärr blir det deras eget fel i alla andras ögon att de är konstiga och känslokalla. pessimist javisst, om 100 år av livet går åt till att försöka förstå varför världen är skit, istället för att vara omedvetet glad och oskadd, så är inte det så konstigt att det kan bli så.
fundera inte på varför sånt här händer, svaret finns inte (frågeställningen bygger på en världsbild där godhet är normalt och ondska är avvikande. universum bryr sig inte om våra idealiseringar och vad vi kallar saker, eller hur vi delar upp det i ord och känslor. världen är som den är eftersom vi råkade hamna i en värld som är på just detta sätt. det går att göra skillnad, men det inte går inte att stoppa kugghjulen helt)
gör mig glad, se bara till att det inte händer dig och de du bryr dig om!
Sant.
Kalla det vad du vill, inlevelseförmåga eller en spegling av verkligheten, huvudsaken är väl egentligen att se skönheten omkring sig utan att för den skull gömma sig i Matrix.
Jag värnar om de mina. Och man måste inte bli konstig och känslokall, men det kräver arbete och en mjuk nyans någonstans ifrån. Jag önskar att jag kunde peka på den nyansen.
Love/sol
Post a Comment