Grenarna skapade en flätad mur, en tät tavla i djupgrönt och skirt rött bakom dem. De vandrade hand i hand, i tystnad.
Det fanns ingen tid där, heden under hans yttersta lillfinger sträckte sig åt vänster, ut mot evigheten. Havet låg suddigt under tunna moln, orörligt som hennes hår.
De vandrade utan mål, eller också hade de glömt orsaker och syften. Hans naglar ritade smala märken i hennes livslinje, tvära jack som samtidigt kändes mjuka. Avtryck utan mening, omedvetna. Invanda.
Hon tittade aldrig på honom, inte egentligen, hon såg mot sina fötter. För varje steg tycktes de rycka med sig en bit utav marken, grässtrån, kvistar – bark. Naturen klädde henne i smala stövlar, knähöga, krypande upp längs hennes lätt solbrända hy. För var millimeter utav henne som täcktes, fjärmades hans naglar en aning. Känslan utav närhet, ömhet och smärta - tunnades ut och hon vred huvudet, bara en aning. Fångade hans dimmiga skepnad i ett andetag innan hans händer försvann helt.
Hon fastnade i steget.
Barken klättrade upp över hennes panna, omslöt hennes hjässa och drog hennes hår uppåt i smäckra grenar. Hon stelnade så, med blicken riktad ut mot heden, sökandes den sista konturen av honom. Fastväxt i marken, med honom skir som dimma - flytande ut över gräset. Ut i luften.
Bort från henne.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
Posts
No comments:
Post a Comment