Du och du och alla ni

Det finns människor i mitt liv som sprattlar i maggropen, får mig att le och vilja växa, bli större, vackrare, klokare och därigenom lite evigare.

Som vanligt vill jag inget hellre än hoppa ner i fickan på de irrbloss och eldsjälar som flätas samman med mina innersta energier. Jag vill kura upp tätt intill, följa med, bjuda på te, uppmuntra, krama om med ord, armar och ben och vara allt det där som känslan i magen vrålar om. Det bor så mycket ömhet i mina relationer. Så mycket trygghet, ärlighet och värme. Samtidigt så mycket skörhet. Jag är alltid så rädd att bli missuppfattad, att den kärlek jag vill ösa över min omgivning skall göra den sårbar, istället för stark. Ja tack, jag tar gärna emot ett paket då och då. Det gör mig rörd, skimrande stolt och glad. Och jag hoppas att de paket jag räcker över i form av ord, beröring av själ och kropp, skall kunna vandra vidare ur era händer - till vackra människor i er omgivning. Som en mjuk ring över stilla vatten. Först då har jag lyckats i min strävan.

...

Jag iakttar mig någonstans snett bakifrån, ovanifrån. Ser hur jag med febril omtanke försöker lägga ut dessa små presenter på rätt ställen, hur jag samtidigt håller tillbaka och avvaktar lite. Jag ger mig. Jag ger mig. Du får mig, du får mig. Idag, i morgon, för alltid när jag väl bjudit in dig till min trädgård.

Mitt Gardenia.

Så jag trampar mina vägar, vårdande mitt fåtal, ack så värdefulla älskade. Kryper vidare genom det nät jag spunnit över Svea rike. Matar, pysslar om, kramar och bedyrar kärlek för att få behålla er som betyder allt för mig. Allt.

Emma, Annelie, Amelie, Kesh, Marcin, Isaac, Te Stefan, Von Thomas, Julius, Lasse, Naim, Ija, Mike, Axel.

Ni fick mig att våga kasta tejpen som gömde ärren, ni har stött mig utan att veta det själva, genom att vara fantastiska människor. Modiga i era egna universum, i vart litet beslut. Vackra i era misstag och snedsteg.

Ni har erbjudit mig små hem, längs den väg jag vandrat mot min egen lilla vrå. Ni har delat mina tankar och drömmar utan att skratta, visat mig delar av era egna inre-skrin - var och en på sitt sätt. Inget och ingen kan någonsin ersätta er plats. Men här finns utrymme för fler. Mina ängar blomstrar, här finns skugga för brännande sol och regnet som faller är ljummet som dagg. Bjud in era vänner. Era älskade.

Ni är en del av min familj.
Och dem ni väljer att älska, älskar jag därför - genom er.

Så i höst landar jag i två nya hem.
Jag kommer att trampa försiktigt över dessa nya trösklar, som rådjuret stiger över frostbelupna tuvor.
Jag hoppas att vi skall motivera varandra att bli det bästa vi kan.
Att jag skall få följa era äventyr och vara en liten pelare att luta sig mot när det behövs - som tack för hjärtrummet och stjärtrummet =)

Jag har funnit ett nytt lugn.
Trots att min horisont vibrerar och linjen är suddig.
Spänning.
Rädsla.
Trygghet.

Jag har mycket att förlora.
Jag är rik.

Nu blev det ett brev till nära och kära detta.
Glad höst o gonatt gott folk.

Love ya always.