En gång skrivet om att växa isär

Grenarna skapade en flätad mur, en tät tavla i djupgrönt och skirt rött bakom dem. De vandrade hand i hand, i tystnad.

Det fanns ingen tid där, heden under hans yttersta lillfinger sträckte sig åt vänster, ut mot evigheten. Havet låg suddigt under tunna moln, orörligt som hennes hår.

De vandrade utan mål, eller också hade de glömt orsaker och syften. Hans naglar ritade smala märken i hennes livslinje, tvära jack som samtidigt kändes mjuka. Avtryck utan mening, omedvetna. Invanda.

Hon tittade aldrig på honom, inte egentligen, hon såg mot sina fötter. För varje steg tycktes de rycka med sig en bit utav marken, grässtrån, kvistar – bark. Naturen klädde henne i smala stövlar, knähöga, krypande upp längs hennes lätt solbrända hy. För var millimeter utav henne som täcktes, fjärmades hans naglar en aning. Känslan utav närhet, ömhet och smärta - tunnades ut och hon vred huvudet, bara en aning. Fångade hans dimmiga skepnad i ett andetag innan hans händer försvann helt.

Hon fastnade i steget.

Barken klättrade upp över hennes panna, omslöt hennes hjässa och drog hennes hår uppåt i smäckra grenar. Hon stelnade så, med blicken riktad ut mot heden, sökandes den sista konturen av honom. Fastväxt i marken, med honom skir som dimma - flytande ut över gräset. Ut i luften.

Bort från henne.

Små minnen ur det förflutna

Jag dök ner i min hårddisk idag. Öppnade min blogg från 2005/2006 och fastnade i någon timme i ett virrvarr av tankar, liv och längtan. Sökte dikter att publicera på min nya hemsida och fann istället ärliga självporträtt från en tid då ord satta på pränt utgjorde ryggraden i mitt väsen. Mest för att det roar mig själv och speglar den unga kvinna jag utvecklats ur, tänkte jag klistra in små vykort från denna tid i min nya blogg. Det blir på svenska och jag tar inget ansvar för mängden, längden, logiken eller innehållets nutida relevans - men kanske finner någon av er där ute det roande att ta del av min historia.

Kanske kan den tom spegla er själva.

2005-05

...

Stand by mode
Det känns så
Surret utav en maskin som står på, fast den är av. Redo att fungera men i viloläge.
Under ytan flimrar det, tankar hit och dit. Arbete som utförs i det gömda, glömda.
Vem skall trycka på knappen?

...

Idag är mina snöflingor fjärilar och kylan som rinner in mellan rutorna lekande fjällbäckar.
Små frekvenser perfektion.
Ser du inte?
Det är nog för imman på dina glasögon.
Du är för koncentrerad på att andas.

...

De som faller för mig, som säger sig älska mig och min glöd, mig och mina stilla stunder - är som bladen på träden.

Långsamt singlande mot marken.

Mina grenar sträcker sig uppåt mot något som jag inte vet om jag någonsin skall eller får nå.

Min strävan ligger i något annat.

...

DU är som jag. Eller hur? Jag vet det redan, det väser under min hud. Du tar mitt sinne med våld och mitt hjärta med tårblandat skratt.

Det finns en sublim gräns mellan galenskap och skönhet. Kaos.
För sådana som lever på gränsen - sådana som Jag och Du - är allt endast olika nyanser i ett virrvarr omkring oss, genom oss, i oss.

Jag tror vi är av samma färgblandning.

Jag skulle vilja att Du var här nu.
Med mig och mina nya temuggar. Jag har köpt allt nytt - för två.

Illusions.

...

Jag vårdar dig i min tanke.
Älskar dig i denna eviga väntan.

Du.

...

Sådan är jag.

Logiskt ologisk.
Inåtvänt exhibitionistisk.
Nattsvart optimistisk.
Drömskt vaken.

Springer för livet och övar mig på att inte snubbla.

Mitt sinne rör sig genom en värld där det inte går att fly uppåt, en liten ask där jag springer planlöst kring. Vågorna som faller in i stora skred genom mina drömmar stänger alla dörrar och tvingar ner taket i mitt huvud.

Kanske säger det något om verkligheten?

Nattsena ord, ordsliga natterier.
Adjektivoaddicted
Me.

Nu däckar jag snart.
Nattugglan har vridit huvudet en aning ur led.

...

Visar mig allt jag behöver
Lär mig allt jag vill kunna
Tar mig över broar, där jag själv lägger stenarna

Livet är en vacker plats

...

Det finns få ting som jag älskar så som tystnaden.
Få ting som gör mig så lugn som luft en sval kväll, ensam i utkanten av människornas samtal.

Hade jag kunnat leva mitt liv halvt sovandes i ett rum av mjukt sorl, så hade jag. Kanske smeker någon mig över håret och vilar blicken på mig i några sekunder, men egentligen vill jag mest vara där, utan att någon egentligen kontaktar mig.

De får se den Sol de ser och missar dom en sida av myntet som förevigt snurrar, vad rör det mig?

Ibland känns ord befängda. Onödiga.
Det finns få ting som jag älskar så som tystnaden.