Mirror mirror on the floor (Swedish post - sorriiie)

Hösten kommer alltid till mina rum med en skarp smäll. På samma sätt som oönskad reklam en tidig lördagmorgon; in genom brevinkastet du glömt bort att du hade tack vare 2000-talets e-fakturor och autogiron. För du får väl inte några mysiga handskrivna brev (längre), du heller? Tänkte väl det.

Om jag härmed fick hösten att verka ovälkommen, så formulerade jag mig aningen klumpigt. Jag älskar hösten.

Ensamheten.

Vakenheten.

Vekheten.

Kärleken.

Uppriktigheten.

Höstdepressioner?
Nope.
Har inte haft tid att odla tvivel på mig själv, ångest eller självömkan. Jag har varit jävligt busy med att överleva. Större delen av tiden, inser jag denna höstnatt, när jag sitter här och gräver på internet efter rester av mina gamla jag. Mina kära, sårbara, ömsade jag. Slitna, urholkade skinn som ligger och skräpar här och där i etern.

Faktum är att det är skönt att se dem i just detta skräpande tillstånd. Det betyder att jag inte bär dem längre. Att jag omöjligen kan klä mig i dem igen och få dem att passa, även om jag försöker ibland - för att minnas. Det betyder att jag kan relatera till människor jag möter, som går klädda i mina gamla skrudar, men också att jag har kommit vidare. Att livet har tillåtit mig att fortsätta existera, i nya former.

Det finns alltid ett litet ord som vill manipulera den mänskliga hjärnan. Om.

Alltför ofta hör jag människor använda detta ord i samma andetag som "om si och så - så hade allt varit snyggare, lyckligare, bättre."

Varför utmana den lilla lycka vardagen kan skänka, genom att förkrympa sig själv, sina val och de rum genom vilka man färdas?

Jag tillåter mig endast att använda detta lilla ord någon enstaka gång då och då, för att unna mig själv de små mirakel som ligger som en ryggrad genom min historia.

Idag finns ett sådant OM, som jag hade önskat att jag kunde portionera ut till så många kvinnor och män runt omkring jorden.

Ni har säkert som jag följt historien om det nu ökända huset i Amstetten, där en man höll sin dotter Elisabeth och hennes barn i fångenskap i ex antal år. Att människor försvinner spårlöst och eventuellt dyker upp senare, åtföljda av de mest makabra historier - tillhör, hur omöjligt det än är att acceptera, vår löpsedelsvardag.

Jag är en superwoman, i mångt och mycket, men jag kan inte hålla tillbaka tårarna när människor blir utsatta för fysiskt eller psykiskt våld, svält eller annan ondska i någon form. Jag har en ocean av kollektiv sorg inom mig, som jag hoppas att jag en dag skall få orken att formulera till något starkt, konstruktivt och hjälpande. Det är ett filter som jag fortfarande inte har lyckats bygga upp mot samhället jag lever i. Effektiva skygglappar råder det annars ingen brist på, även om jag försöker vara modig och vandra utan dem minst någon gång i veckan.

Mitt Om denna natt är egentligen ett tack, riktat till en katt och en uppmärksam farbror. Jag befann mig i en avlägsen dåtid på en från världen avskiljd yta, i ett tillstånd och i en situation som kunde ha berövat mig min framtid, mitt förflutna.

Här kommer magin: OM inte en katt envisats med att hålla mig sällskap på kanten av en mur, tills dess ägare saknade den så mycket att han sökte upp den och fann mig, hade jag varit kvar där. Förmultnat, ruttnat, gått sönder, drunknat i mina ömsade skinn där.

Jag tror på OM som räddar liv.
Jag tror på OM som uträttar små mirakel.
Jag tror på att varje människa kan formulera någon annans OM. Varje dag. I busskön, på ica. OM fyllda av kärlek, omtanke, civilkurage och uppmärksamhet.

Låt oss hoppas att någon av er därute blir försvunna Carolines OM.

...

Så det är höst.
Det är tankar.
Minnen och känslor.

Jag är här, jag bloggar lite, älskar mycket och gråter när jag behöver.
Här finns mycket att vara tacksam för.

Skål.