So, the day started in tears and ended in tears. I cried in my sleep as I dreamed that my beloved sisters youngest daughter drowned, and now I have just tortured myself over again, watching the movie TRADE.
tradethemovie.com
It's about trafficking. Buying and selling and using young, pure children.
I have been stuck in this emotional corner so many times before. I truly hope I can make some difference, if so for only one or two persons out there, during next year.
I have so many travels to do. So many places to go. So many neighbors to help.
I think I am done now. That I am so strong as a person, so finished with my personal travel and growth, that I can face this, and act upon it. Not only give away money, but truly get involved.
I'll get back on this subject when I am more calm then now.
Take care of each other and smile to strangers in the street. You never know where they are heading or where they come from...
/Sol
Showing posts with label Save the world. Show all posts
Showing posts with label Save the world. Show all posts
Tuesday, December 16, 2008
Saturday, December 13, 2008
A small Café to be
I sit and think of my definition of a home.
I want a fireplace, a corner for my books and a bed big enough for visitors staying over night. The kitchen should be open and filled with candles. That's all. Maybe a dog, a small cow, a goat and a horse too, if it's a small house in the countryside.
But most of all I consider home to be a place where I can invite strangers, friends, artists and writers to share a cup of coffee or tea, a cake and discuss whatever may be on their mind. A open living room in a small caffe that I own, where I can paint the walls in the colors of my soul, where people can sell art, perform music or just hang around. They may bring their own food, literature or games, or grab something I have to offer that day. I'll create that place during next year, if I can afford it. If I find the right spot. And I will sit down with my guests, work with them, kiss them hello and goodbye and spread my love, show a movie some night and read some poems another evening. Sometimes we offer breakfast, sometimes we don't.
That's how I wanna live, in a mach up with long days in a studio environment, among beautiful, warm and inspiring people.
Can I have that?
I want a fireplace, a corner for my books and a bed big enough for visitors staying over night. The kitchen should be open and filled with candles. That's all. Maybe a dog, a small cow, a goat and a horse too, if it's a small house in the countryside.
But most of all I consider home to be a place where I can invite strangers, friends, artists and writers to share a cup of coffee or tea, a cake and discuss whatever may be on their mind. A open living room in a small caffe that I own, where I can paint the walls in the colors of my soul, where people can sell art, perform music or just hang around. They may bring their own food, literature or games, or grab something I have to offer that day. I'll create that place during next year, if I can afford it. If I find the right spot. And I will sit down with my guests, work with them, kiss them hello and goodbye and spread my love, show a movie some night and read some poems another evening. Sometimes we offer breakfast, sometimes we don't.
That's how I wanna live, in a mach up with long days in a studio environment, among beautiful, warm and inspiring people.
Can I have that?
Thursday, September 25, 2008
Noterat i Metro på bussen från Lund
Under signaturen Split Vision skriver någon en insändare till Metro med rubriken: Tjejer är bra på teori - killar på praktik. Iom att jag inte hittat insändaren på metros hemsida, tar jag mig friheten och citerar den rakt av innan jag måste fälla några kommentarer.
"Någon skrev (22/9) att tjejer pluggar mer för att komma in på skolan, och det stämmer. Tjejer är bättre på teori, medan killar är duktigare på praktik.
Exempelvis är tjejer duktigare på teoriprov för körkort, men de är betydligt osäkrare som bilförare. Killar är ofta slarviga på teoriproven men är betydligt skickligare på själva körandet och vågar pröva nya sätt att köra, köra fortare, testar sig fram till mer kunskap och kan därför utveckla sitt körande.
Detta kan jämföras med högskolans och yrkesarbetets värld. Tjejer har höga betyg med vet inte riktigt hur de ska omsätta kunskaperna i praktiskt arbete på en arbetsplats och får därmed ofta administrativa poster, medan killar ofta blir duktiga i yrken som har med genomförande att göra.
Killar blir därmed duktigare på att göra rätt saker, medan tjejer gör saker rätt men inte vet hur helheten ska bli bra."
Den här texten, som skrämmande nog inte känns ett dugg oväntad eller på något vis obekant under hornhinnan, höll mig upptagen i ett roat(?) samtal under 20 minuters färd från Lund till Malmö inatt.
Efter att ha växt upp som akademisk-hippi i ett fullkomligt jämlikt hem, med en vänskapskrets bestående av så väl rabiata-feminist-veganer, politiskt korrekta intellektuella män, filosofiskt lagda romantiker, anarkister, sexister, idealister och en drös småstads-svin i form av lata män och kvinnor i yngre medelåldern; har diskussionen och debatten om könskvoteringar, jämställdhet och kvinnligt och manligt ofta tenderat att skrämma mig på flykten. Tyvärr.
Dessa diskussioner tenderar att i bästa fall nå upp till någon form av välgräddad pajkastning, där anklagelser och försvar tillslut handlar om vem som stängde toalett-locket flest gånger. En gång klev jag passionerat in med mina åsikter, erfarenheter och förhoppningar och den där orken som jag tappade någonstans mellan 2001 och 2003 börjar komma tillbaka. Jag minns hur jag kunde debattera med ett sprudlande lugn i dygn när det kom till sakfrågor jag kände för, hur jag älskade att ställa människors inrutade vardag på kant och plantera små speglar i deras liv. Speglar som ändrade deras infallsvinkel bara en aning. I bästa fall.
På www.sika-institute.se kan man i pdf-form ta del av den nationella resvaneundersökningen, RES 2005–2006. Här framgår att män tillryggalägger flera mil/år i bil än kvinnor, samt att de orsakar flest bilolyckor. Om detta har att göra med antalet körda mil eller deras sätt att köra är dock outtalat och kan endast spekuleras i. Oavsett vilket så hade det varit spännande om signaturen Split Vision hade kunnat bidra med någon ny statistik bakom sin hypotes att killar utvecklar, samt blir skickligare i sitt körande genom att exempelvis köra fortare. Övning ger färdighet och med lite mod är hälften vunnet, det köper jag absolut. Men har detta något med chaufförens kön att göra? Är detta ett bärande argument för att killar är duktigare på praktiska utföranden än tjejer?
Draget till sin spets: är kvinnor två stympade armar knutna till en hjärna som processar bra så länge ram-minnet inte överskrids och män lobotomerade muskelknyten med sinnena på givakt? Är det på grund av en längtan efter att förena dessa två beta-versioner av en fungerande människa, som merparten av vår befolkning ger sig ut på krogen och raggar var och varannan helg? Är det så här Svensson svensken ser på könsroller? Idag? 2008?
Vad hände med det vackra i att vara kvinna, det vackra i att vara man? Var tog stoltheten och det mjuka utbytet dem emellan vägen? Finns det bara konkurrens, klyschor och tråkiga roller kvar att spegla uppväxande generationer i?
Jag har ingen tv. Men idag såg jag reklam för nokias nya "tjejmobil" som går att köpa tillsammans med ett 3-abonnemang som dessutom drev hejdlöst med norrlänningar. Det finns ett fåtal fysiskt grundade konsumtionsbehov (tamponger ex) som skiljer kvinnor och män åt och det går säkerligen att finna ytterligare beteendemönster som är karaktäristiska för vardera kön, men snälla snälla, släng inte upp 3 rosa, gulliga mobiler i mitt och mina systerdöttrars, samt deras killkompisarsansikte och kalla dem "tjejmobiler". Vilken kille kommer vilja eller våga köpa dessa, även om han tilltalas av både dess funktionalitet och yttre, vice versa? Borde inte alla ha rätt att köpa allt, åtminstone när det kommer till teknik? Och om tekniken skall bli könsrelaterad, snälla grunda det på programvara och lösningar som inte bygger på urholkade generaliseringar.
Gud förbude att alla människor omstöps i samma form och att kvinnor blir män och män kvinnor, men låt oss för allt i hela världen ge varandra utrymme nog att sväva fritt på skalan. Heja, killar och tjejer, do your magic. Var teoretiska, platoniska, fysiska, organisatoriska, lyriska. Jag är bara sjukt trött på att höra talas om "duktiga flickor" och "händiga killar".
Jag är inte svart eller vit. Inte grå heller för den delen.
Vilken färg är du?
"Någon skrev (22/9) att tjejer pluggar mer för att komma in på skolan, och det stämmer. Tjejer är bättre på teori, medan killar är duktigare på praktik.
Exempelvis är tjejer duktigare på teoriprov för körkort, men de är betydligt osäkrare som bilförare. Killar är ofta slarviga på teoriproven men är betydligt skickligare på själva körandet och vågar pröva nya sätt att köra, köra fortare, testar sig fram till mer kunskap och kan därför utveckla sitt körande.
Detta kan jämföras med högskolans och yrkesarbetets värld. Tjejer har höga betyg med vet inte riktigt hur de ska omsätta kunskaperna i praktiskt arbete på en arbetsplats och får därmed ofta administrativa poster, medan killar ofta blir duktiga i yrken som har med genomförande att göra.
Killar blir därmed duktigare på att göra rätt saker, medan tjejer gör saker rätt men inte vet hur helheten ska bli bra."
Den här texten, som skrämmande nog inte känns ett dugg oväntad eller på något vis obekant under hornhinnan, höll mig upptagen i ett roat(?) samtal under 20 minuters färd från Lund till Malmö inatt.
Efter att ha växt upp som akademisk-hippi i ett fullkomligt jämlikt hem, med en vänskapskrets bestående av så väl rabiata-feminist-veganer, politiskt korrekta intellektuella män, filosofiskt lagda romantiker, anarkister, sexister, idealister och en drös småstads-svin i form av lata män och kvinnor i yngre medelåldern; har diskussionen och debatten om könskvoteringar, jämställdhet och kvinnligt och manligt ofta tenderat att skrämma mig på flykten. Tyvärr.
Dessa diskussioner tenderar att i bästa fall nå upp till någon form av välgräddad pajkastning, där anklagelser och försvar tillslut handlar om vem som stängde toalett-locket flest gånger. En gång klev jag passionerat in med mina åsikter, erfarenheter och förhoppningar och den där orken som jag tappade någonstans mellan 2001 och 2003 börjar komma tillbaka. Jag minns hur jag kunde debattera med ett sprudlande lugn i dygn när det kom till sakfrågor jag kände för, hur jag älskade att ställa människors inrutade vardag på kant och plantera små speglar i deras liv. Speglar som ändrade deras infallsvinkel bara en aning. I bästa fall.
På www.sika-institute.se kan man i pdf-form ta del av den nationella resvaneundersökningen, RES 2005–2006. Här framgår att män tillryggalägger flera mil/år i bil än kvinnor, samt att de orsakar flest bilolyckor. Om detta har att göra med antalet körda mil eller deras sätt att köra är dock outtalat och kan endast spekuleras i. Oavsett vilket så hade det varit spännande om signaturen Split Vision hade kunnat bidra med någon ny statistik bakom sin hypotes att killar utvecklar, samt blir skickligare i sitt körande genom att exempelvis köra fortare. Övning ger färdighet och med lite mod är hälften vunnet, det köper jag absolut. Men har detta något med chaufförens kön att göra? Är detta ett bärande argument för att killar är duktigare på praktiska utföranden än tjejer?
Draget till sin spets: är kvinnor två stympade armar knutna till en hjärna som processar bra så länge ram-minnet inte överskrids och män lobotomerade muskelknyten med sinnena på givakt? Är det på grund av en längtan efter att förena dessa två beta-versioner av en fungerande människa, som merparten av vår befolkning ger sig ut på krogen och raggar var och varannan helg? Är det så här Svensson svensken ser på könsroller? Idag? 2008?
Vad hände med det vackra i att vara kvinna, det vackra i att vara man? Var tog stoltheten och det mjuka utbytet dem emellan vägen? Finns det bara konkurrens, klyschor och tråkiga roller kvar att spegla uppväxande generationer i?
Jag har ingen tv. Men idag såg jag reklam för nokias nya "tjejmobil" som går att köpa tillsammans med ett 3-abonnemang som dessutom drev hejdlöst med norrlänningar. Det finns ett fåtal fysiskt grundade konsumtionsbehov (tamponger ex) som skiljer kvinnor och män åt och det går säkerligen att finna ytterligare beteendemönster som är karaktäristiska för vardera kön, men snälla snälla, släng inte upp 3 rosa, gulliga mobiler i mitt och mina systerdöttrars, samt deras killkompisarsansikte och kalla dem "tjejmobiler". Vilken kille kommer vilja eller våga köpa dessa, även om han tilltalas av både dess funktionalitet och yttre, vice versa? Borde inte alla ha rätt att köpa allt, åtminstone när det kommer till teknik? Och om tekniken skall bli könsrelaterad, snälla grunda det på programvara och lösningar som inte bygger på urholkade generaliseringar.
Gud förbude att alla människor omstöps i samma form och att kvinnor blir män och män kvinnor, men låt oss för allt i hela världen ge varandra utrymme nog att sväva fritt på skalan. Heja, killar och tjejer, do your magic. Var teoretiska, platoniska, fysiska, organisatoriska, lyriska. Jag är bara sjukt trött på att höra talas om "duktiga flickor" och "händiga killar".
Jag är inte svart eller vit. Inte grå heller för den delen.
Vilken färg är du?
Sunday, September 14, 2008
Mirror mirror on the floor (Swedish post - sorriiie)
Hösten kommer alltid till mina rum med en skarp smäll. På samma sätt som oönskad reklam en tidig lördagmorgon; in genom brevinkastet du glömt bort att du hade tack vare 2000-talets e-fakturor och autogiron. För du får väl inte några mysiga handskrivna brev (längre), du heller? Tänkte väl det.
Om jag härmed fick hösten att verka ovälkommen, så formulerade jag mig aningen klumpigt. Jag älskar hösten.
Ensamheten.
Vakenheten.
Vekheten.
Kärleken.
Uppriktigheten.
Höstdepressioner?
Nope.
Har inte haft tid att odla tvivel på mig själv, ångest eller självömkan. Jag har varit jävligt busy med att överleva. Större delen av tiden, inser jag denna höstnatt, när jag sitter här och gräver på internet efter rester av mina gamla jag. Mina kära, sårbara, ömsade jag. Slitna, urholkade skinn som ligger och skräpar här och där i etern.
Faktum är att det är skönt att se dem i just detta skräpande tillstånd. Det betyder att jag inte bär dem längre. Att jag omöjligen kan klä mig i dem igen och få dem att passa, även om jag försöker ibland - för att minnas. Det betyder att jag kan relatera till människor jag möter, som går klädda i mina gamla skrudar, men också att jag har kommit vidare. Att livet har tillåtit mig att fortsätta existera, i nya former.
Det finns alltid ett litet ord som vill manipulera den mänskliga hjärnan. Om.
Alltför ofta hör jag människor använda detta ord i samma andetag som "om si och så - så hade allt varit snyggare, lyckligare, bättre."
Varför utmana den lilla lycka vardagen kan skänka, genom att förkrympa sig själv, sina val och de rum genom vilka man färdas?
Jag tillåter mig endast att använda detta lilla ord någon enstaka gång då och då, för att unna mig själv de små mirakel som ligger som en ryggrad genom min historia.
Idag finns ett sådant OM, som jag hade önskat att jag kunde portionera ut till så många kvinnor och män runt omkring jorden.
Ni har säkert som jag följt historien om det nu ökända huset i Amstetten, där en man höll sin dotter Elisabeth och hennes barn i fångenskap i ex antal år. Att människor försvinner spårlöst och eventuellt dyker upp senare, åtföljda av de mest makabra historier - tillhör, hur omöjligt det än är att acceptera, vår löpsedelsvardag.
Jag är en superwoman, i mångt och mycket, men jag kan inte hålla tillbaka tårarna när människor blir utsatta för fysiskt eller psykiskt våld, svält eller annan ondska i någon form. Jag har en ocean av kollektiv sorg inom mig, som jag hoppas att jag en dag skall få orken att formulera till något starkt, konstruktivt och hjälpande. Det är ett filter som jag fortfarande inte har lyckats bygga upp mot samhället jag lever i. Effektiva skygglappar råder det annars ingen brist på, även om jag försöker vara modig och vandra utan dem minst någon gång i veckan.
Mitt Om denna natt är egentligen ett tack, riktat till en katt och en uppmärksam farbror. Jag befann mig i en avlägsen dåtid på en från världen avskiljd yta, i ett tillstånd och i en situation som kunde ha berövat mig min framtid, mitt förflutna.
Här kommer magin: OM inte en katt envisats med att hålla mig sällskap på kanten av en mur, tills dess ägare saknade den så mycket att han sökte upp den och fann mig, hade jag varit kvar där. Förmultnat, ruttnat, gått sönder, drunknat i mina ömsade skinn där.
Jag tror på OM som räddar liv.
Jag tror på OM som uträttar små mirakel.
Jag tror på att varje människa kan formulera någon annans OM. Varje dag. I busskön, på ica. OM fyllda av kärlek, omtanke, civilkurage och uppmärksamhet.
Låt oss hoppas att någon av er därute blir försvunna Carolines OM.
...
Så det är höst.
Det är tankar.
Minnen och känslor.
Jag är här, jag bloggar lite, älskar mycket och gråter när jag behöver.
Här finns mycket att vara tacksam för.
Skål.
Om jag härmed fick hösten att verka ovälkommen, så formulerade jag mig aningen klumpigt. Jag älskar hösten.
Ensamheten.
Vakenheten.
Vekheten.
Kärleken.
Uppriktigheten.
Höstdepressioner?
Nope.
Har inte haft tid att odla tvivel på mig själv, ångest eller självömkan. Jag har varit jävligt busy med att överleva. Större delen av tiden, inser jag denna höstnatt, när jag sitter här och gräver på internet efter rester av mina gamla jag. Mina kära, sårbara, ömsade jag. Slitna, urholkade skinn som ligger och skräpar här och där i etern.
Faktum är att det är skönt att se dem i just detta skräpande tillstånd. Det betyder att jag inte bär dem längre. Att jag omöjligen kan klä mig i dem igen och få dem att passa, även om jag försöker ibland - för att minnas. Det betyder att jag kan relatera till människor jag möter, som går klädda i mina gamla skrudar, men också att jag har kommit vidare. Att livet har tillåtit mig att fortsätta existera, i nya former.
Det finns alltid ett litet ord som vill manipulera den mänskliga hjärnan. Om.
Alltför ofta hör jag människor använda detta ord i samma andetag som "om si och så - så hade allt varit snyggare, lyckligare, bättre."
Varför utmana den lilla lycka vardagen kan skänka, genom att förkrympa sig själv, sina val och de rum genom vilka man färdas?
Jag tillåter mig endast att använda detta lilla ord någon enstaka gång då och då, för att unna mig själv de små mirakel som ligger som en ryggrad genom min historia.
Idag finns ett sådant OM, som jag hade önskat att jag kunde portionera ut till så många kvinnor och män runt omkring jorden.
Ni har säkert som jag följt historien om det nu ökända huset i Amstetten, där en man höll sin dotter Elisabeth och hennes barn i fångenskap i ex antal år. Att människor försvinner spårlöst och eventuellt dyker upp senare, åtföljda av de mest makabra historier - tillhör, hur omöjligt det än är att acceptera, vår löpsedelsvardag.
Jag är en superwoman, i mångt och mycket, men jag kan inte hålla tillbaka tårarna när människor blir utsatta för fysiskt eller psykiskt våld, svält eller annan ondska i någon form. Jag har en ocean av kollektiv sorg inom mig, som jag hoppas att jag en dag skall få orken att formulera till något starkt, konstruktivt och hjälpande. Det är ett filter som jag fortfarande inte har lyckats bygga upp mot samhället jag lever i. Effektiva skygglappar råder det annars ingen brist på, även om jag försöker vara modig och vandra utan dem minst någon gång i veckan.
Mitt Om denna natt är egentligen ett tack, riktat till en katt och en uppmärksam farbror. Jag befann mig i en avlägsen dåtid på en från världen avskiljd yta, i ett tillstånd och i en situation som kunde ha berövat mig min framtid, mitt förflutna.
Här kommer magin: OM inte en katt envisats med att hålla mig sällskap på kanten av en mur, tills dess ägare saknade den så mycket att han sökte upp den och fann mig, hade jag varit kvar där. Förmultnat, ruttnat, gått sönder, drunknat i mina ömsade skinn där.
Jag tror på OM som räddar liv.
Jag tror på OM som uträttar små mirakel.
Jag tror på att varje människa kan formulera någon annans OM. Varje dag. I busskön, på ica. OM fyllda av kärlek, omtanke, civilkurage och uppmärksamhet.
Låt oss hoppas att någon av er därute blir försvunna Carolines OM.
...
Så det är höst.
Det är tankar.
Minnen och känslor.
Jag är här, jag bloggar lite, älskar mycket och gråter när jag behöver.
Här finns mycket att vara tacksam för.
Skål.
Subscribe to:
Posts (Atom)
Posts
