På återbesök från framtiden

Vi har ögonkontakt.
Genom glasrutan blickar vi i stilla samförstånd mot varandra.
Kyrkan och jag.

Hon ser ut som en stor uggla, eller som Totoro...
Ett leende på mina läppar.



Jag drar upp knäna mot magen och viker in tårna under den blå filten. Jag har suttit precis så här så många gånger förr. Med tinningen lutad mot det buckliga glaset, ett snöbollsljus vid fötterna och rummet i ett stilla mörker omkring mig. Fönstret är djupt och jag är liksom gömd i väggen - en känsla av att vara ett med inredningen. I dessa ögonblick trivs jag bäst. Här står tiden stilla.

Kyrkans ögon; två gigantiska urtavlor, är vidöppna och ser allt jag gör. Allt jag tänker. Allt jag känner.

Det är något magiskt med att komma tillbaka. För var gång jag kliver in i detta rum är jag en ny Sol. Jag ser att sängen är flyttad, att mina föräldrar lagt besticken annorlunda i köket. Samtidigt finns alla mina möten kvar, som en transparent hinna över rummet; alla skratt, alla klockan 02.00 besök, all vänskap. Jag var lycklig här. Undrande, trevande och rastlös, men lycklig.

Jag har älskat i dessa rum, upplevt närhet och upplevt avstånd. Jag har varit fattig och löjligt rik. Passionerad och sval. Jag har bekantat mig med de flesta av mina nyanser här inne. Jag har fattat beslut på beslut och hat-älskat mitt eget sällskap som vi väl alla gör under perioder.

Men jag har aldrig varit där jag är nu. På återbesök från den där framtiden som jag brukade sitta och spinna fabler om. Det är en skrattretande och underlig känsla att samexistera med den framtid som man en gång drömde om. Att se hur den ser ut. Känna hur den känns. Har du åkt fritt fall?

I sådana fall vet du hur det är att stå i kön och titta upp mot toppen av det där tornet, samla mod och välja att stå kvar. Vänta, vänta. Ytterligare en tröskel passeras när byglarna fälls ned över axlarna och sista chansen att hoppa av karusellen försvinner. Resan upp är oemotståndlig, större delen av tiden är man livrädd, samtidigt lycklig över att man vågade. Att man är ett lejonhjärta och inte bara en liten skit. Dessutom ligger bollen inte längre i ens egna händer. Det är bara att följa med. Sedan stannar man upp, på toppen. Man ser ut över världen som nyss erövrats, kisar och inser att den är allt man drömt om, men aningens för stor för att greppa och om någon gett än chansen hade man köpt en stoppknapp, en frysa-tiden-spak eller en nödutgång för hur stora summor som helst. Sekunderna blir eviga och varje muskel i kroppen är spänd. Hur länge får man hänga där som en stolt flagga? Självklart håller man masken och låter bli att skrika, man kan ju bli påkommen - gudbevars. Och alla vet att det som kommer upp - måste komma ner.

Klick.

Marken försvinner under fötterna. Man faller, faller och faller och ödet bestämmer om man skall överleva eller dö på kuppen. Man hinner förbanna sig många många gånger under den där turen. Hjärtat hinner överväga att lägga av, hjärnan hinner spåra ur och munnen skriker tills lungorna inte har någon luft kvar.

Jag väntar på mitt klick. Njuter av min utsikt och påminner mig om att jag köat jävligt länge för att få lov att stå här i några sekunder. I den där framtiden.

Jag har ingen bygel och inga enorma summor att köpa mig fri för, jag hänger här av egen fri vilja och kom hit på de märkligaste av vägar. Jag är fortfarande förvånad över att toppen på tornet valde att infinna sig, efter alla konstiga spiror jag varit uppe och vänt i. Jag hade liksom vant mig vid att springa i trappor och tyckte att det var ett ganska schyst liv, en slags motivator som gav god motion och en evig riktning framåt och uppåt.

Det ligger en bro en bit ifrån mina fötter. Jag satte dit den själv. Jag vet inte riktigt vart den leder eller vad den är bra för, men jag antar att jag satsar på att komma dit. Fast först måste jag höra mitt klick, falla och eventuellt lära mig att flyga - så klart.

Jag vet bara helt ärligt inte hur man gör, så jag hänger här ett tag. Kanske är jag en naturbegåvning. Det lär väl visa sig.

Jag vinkar till min kyrka och går och lägger mig.
Rummet låter lite som om det fnissar runt mig.

Jag har aldrig varit där jag är nu.

To be done in Sthlm

Dinner with my parents
Visiting the countryside (I hope)
Visiting my grandparents on both sides

Hanging out with Marika, Mattias, Annelie, Clara, Ija, Isaac, Marcin, Lasse, Eric, Anders, James ...and maybe some new friends too...

Having 2 gigs
Booking at least 4 gigs to the summer
Working for oneFM - radiostation
Finding some new spots for a music-video
Finishing the structure for a new site I have been working on for a while now

Finding some new clothes?
Bringing some of my old-stuff back with me to Östersund?
Getting a new web-cam! No bambuser lately!!!
Ehhhh...
Coffe, loads of coffe and eating food in nice restaurants!!!!
Dance at mose-backe, hell yeah :P

Could be done in 10 days, right?

Facebook knows it ALL!!! :P

Result: You are Intellectual Sexy
You've got that smooth, mature kind of sexiness that does really well at Sudoku conventions or just about anywhere.

You've got a bit of the Geek in you, which you stealthily use to your advantage. After all, there's nothing sexier than being smart about what you want and going after it. You have the potential to wow 'em with your choice words and profound insight. Just be sure to find a suitable balance between confidence and kindness. Have courage to speak your mind, but don't forget about giving all your honeys all the love and attention they deserve. (After all, they were smart enough to go for you.)

Result: You are an llama

A lot of people don't realize this, but llamas are the coolest animals on the planet. They are totally laid back, they have stylish hairdo's, and they've got good attitudes towards all creatures, big and small. They're like the "awesome next door neighbors" of the animal kingdom.

You're a llama! Be happy, be proud. Then go out and spread the word that there's nothing cooler than a llama. The world has got to know the truth.

As if I didn't know this already ;)

Life. Some days.

I sit and browse music videos, I already know how to create my next music video for Intuition, but It's always good with some inspiration. I danced, earlier. It's been a while since I did. Arabic flamenco Sol moved through the darkness. Then I fell down on the floor, completely exhausted. When I create, act and dance, all these emotions come out. They make me stronger, but also weaker. I have to remind myself of why I am here, and why I am doing this, and that I can not let myself sit down and have a normal life. I will always have a creative spark inside, but I need both solitude and love, to keep shining.

So I found this: So much beauty, so much truth. About life, society. About you and me. That is what I wanna tell the world about. In my songs, in my words.



And then, I went by an old friend - Kiwi. This small animation always makes me sad, but I can't help myself. I just have to sit down and look at it. Feel it. Can you feel it? That strong, fighting mind and the dream that you could die for. Do you have a dream? I have one. Oh I have one. And the best part of it is I can never really make it come true, so I will bump around like this. Till I drop dead. That's fine with me.



Now I am in the right mood to go back in time and finish some epochs of my book, those moments that I shield myself from, in my current life. Hurray.

Hmm...

You feel the melancholy?
Then watch this and I'm sure you will feel better =)



Haha, or not? ;)

Kesh, Towis och Skymningsljus - ett brev, tre flickor

Tre älskade själasystrar
Trollsländor och irrbloss ur mitt förflutna, som jag aldrig för en sekund lämnade i ord och tanke, men som jag likväl aldrig fått förmånen att hålla om i mer än flyende sekunder.

Jag har varit berusat förälskad i er alla.
I era sagor, väsen, sneda ögon och trasiga kanter.
Jag sitter inatt och läser gamla brev, kopierar och länkar samman i långa dokument. Fäller lite tårar, strör lite fnitter omkring mig och skrapar mig tillbaka till 2003-2004. Längre än så. 99?! Få känner min historia bättre än de system som skickat mina ord till er.

Vackra Anneli, som ödet för oss från varandra, först bodde du i Sthlm, jag i Malmö, sedan jag i Sthlm, du i Åre, nu jag i Östersund och du i Sthlm. Jag vrider mig i skratt, sneglar på sj's hemsida men väntar lite. Vi dansar tillsammans snart igen. Jag vet det. Med våren. Som i Kristianstad, minns du. Svettig lycka. Få, gripbara minnen. Men mest breven. Från Australien. Du bar mig genom den jobbigaste tiden i mitt liv. Jag älskar dig alltid, dig och ditt ostyriga hår. Dig och det du åstadkommer.

Amelie, ljuset i skymningslandet. Kom hit, kom hit, vårt möte i somras var alltför kort och mina tankar slog knut på sig själva. Jag är bara en envis, klättrande Sol. Jag söker en platå. Kanske har jag funnit den, så kom dansa med mig här. Jag har fällt tårar över dig, längtat mig galen efter dig, stängt av dig. Du bränns, för att du brinner. Glöm aldrig det =) Vackra, vackra dimhöjda du.


Och Kesh. Lisa.
Du är kvar. Du kommer till mig sist. Fortfarande osedd. Orörd.
Innan januari är slut? Inom en vecka? Jag vågar inte tro på det. Är vi redo nu? Jag har läst brottstycken ur våra irrande, skälvande samtal inatt. Spröda trådar av inget och allt. Virvelvindar, sångfåglar och korpungar. Vi. Jag försöker minnas var du dök upp, men finner inte ursprunget till den tillit som rinner som en fjällbäck mellan oss. Det är som om du har varit där från början. Som en brännande saknad.
Kommer du hit låter jag dig förmodligen inte resa åter. Vågar du, verkligen?
Vågar jag? Kommer slingor ur ditt hår blandas med mitt mörka trassel, tills våra tankar väver galna mönster som vi aldrig mer kommer att kunna knyta upp? Eller blir vi klara som kristall? Rena, skimrande och lugna?

Ni ekar i mig. Jag tror att jag föds där era fotspår och skuggor möts. Kanske är jag intet annat. Än en reflektion.

Interview at a local magazine and words of wisdom

So, today I have done my first interview with a Swedish magazine 100%Östersund. It felt good, I enjoyed myself and I think I can get used to this ;) Seriously, I realized once again what a trip I've made since 2000 and I tried to draw attention to the persons who have supported me and my music. And actually, I think she understood me and what I try to achieve. It was a smart chick asking just the right questions. And I hope I did push the right buttons. And that I managed to NOT speak about certain things, even if I stumbled once, but I changed the subject kinda smooth...

Some things are not to be explained. Not by other fingertips than mine. And certainly not at this point in my so called career. Or life. Or whatever.

Truthful but not unwise.

Ooooh, and I will be able to shoot my Intuition movie in the most beautiful surrounding ever. Thanks to the artist Fredrik Wretman.

Happy happy me.

I'll get back to this later...


Ahm, I just had to copy this from my friend Emma =)




Goodnight, see ya at bambuser :P

When there's only me

It's been a beautiful day.
I made some new contacts, I am invited to a couple of nice new friends this weekend and had a wonderful playful time in the swimming-house (do you call it that?) this morning. I've felt alive and awake and christal clear.

Maybe it's just that the hour passed midnight again
And I'm still so awake awake awake.

A soft trip of loneliness comes crawling, we say hello - nothing more. Old friends, but never lovers. Again - there's only me. I'm like that. Klink-plink. And a piano. A beautiful one - at least...

Mattias told me goodnight 2 hours ago, we spent 3 hours on the phone.
He spoke about love, the beauty of the woman body, about us.
I reply uhm, mmm, ammm, said somthing "wise and optimistic" about longing and friendship and then uhm again.

I have walked through a door, into a world I felt might fit me better. I have wild nature here, a small universe to share, filled with music and a gentle touch now and then. Maybe I grow old before I bump out of it and find that only 10 minutes have passed in the outside world, maybe I trip and fall out of the wardrobe much earlier. I don't know exactly what my mission are, what I am assumed to bring here or not, I just felt these streets calling for me even before I got here, that I couldn't resist. So I decided to move here in August, and here I stand now.

I have spent some days and nights thinking and feeling.
I'm ready to make a room here now, for myself. To get attached.
Vulnerable and at the same time stronger. Wiser. More sad. Happier.
I'm like a guitar. I can play my strings and create vibrating sounds, that echoes from inside.

I listen to my voice
It sounds different now, in this late hour
The Sol Skugga voice.
She sings something about empty shoes. I smile.
Me and the objects surrounding me. A quiet understanding. Truth.
This studio knows me by now.
It says knick-knack-tip and tells me to feel safe and calm.
Embraces me like a big hug.

- It's okay if you rest for a while. Not to long though sweet sunshine.
- Don't worry I reply, I'm on my way. I've had my pause.
I'll go out there to kick some stones rolling again.
To do my things. To stay occupied, some more years. I promise not to fall asleep. I am still fast. I can run away from that mad tiredness. By the way, I feel wide awake. Really. Don't worry, I handle myself.

Oh well dear diary.
Same same.
Yes, things have changed, but there's still only me. Walking this road, but with pleasant company in reach.

Sugar dripping on my inside.

I'd go around the world for you, if needed; I heard it twice today, from two of my best friends. How come I deserve so much love?

Fake it til you make it
I wrote it in my hand, on my arm
Practise makes perfect

Am I?
Perfect?
Now?

I hope not.
Uhh, gotta sleep now.
In the best sofa ever ;OP

Trade The Movie

So, the day started in tears and ended in tears. I cried in my sleep as I dreamed that my beloved sisters youngest daughter drowned, and now I have just tortured myself over again, watching the movie TRADE.

tradethemovie.com

It's about trafficking. Buying and selling and using young, pure children.

I have been stuck in this emotional corner so many times before. I truly hope I can make some difference, if so for only one or two persons out there, during next year.

I have so many travels to do. So many places to go. So many neighbors to help.
I think I am done now. That I am so strong as a person, so finished with my personal travel and growth, that I can face this, and act upon it. Not only give away money, but truly get involved.

I'll get back on this subject when I am more calm then now.

Take care of each other and smile to strangers in the street. You never know where they are heading or where they come from...

/Sol

Suck.

Orka inte ens skriva ner det där som ramlade ner för mina kinder nyss.
Och jag kan fortfarande inte tillåta mig utrymme att berätta om varför jag egentligen är ledsen. Munnen pratar om ekonomi, boende och karriär när den inre monologen vältrar sig i minnen och rädslor som är förknippade med människor i min inre krets.

Jag är bara så trött på att förklara.
På att behöva vara en del av det där förflutna som kryper upp i nacken och flåsar med jämna mellanrum. Hade jag inte skakat av mig det där? Lyckades jag inte lura mig att jag kunde leva i nuet utan att ha ett förflutet som någon annan än jag själv har del i?

Jag är fortfarande en dumsnäll ko. Men spö ska han ha. Nästa vecka.

Love and Affection.

Han lever bevisligen i alla fall...och våran tankeöverföring fungerar fortfarande.

Haha.
Not.

Evening in Sthlm

I'm back in Sthlm, trying to take care of a tired Mattias. I think we'll watch Ronja Rövardotter and sleep soon. What's with the world. My friends struggle so hard, with so many great ideas, still it ends up with people feeling sick around me. But I'm back on my feet now, pretty calm and actually longing for online conversations again.

Tomorrow you'll see me in the city, and on bambuser, working my new web page =)Tonight I have almost finished my booklet for Gardenia, it's a bit hard to get the songs in a pleasant order, we'll see where it ends.

Gahw. Uhm.
Jaddi jaddi...same same.

I'll be deeper another day ;)

20.35

I just finished the outro for Gardenia. It sounds like a "speldosa" song. I don't know the word in English, you know one of those small, small jewel cases that comes with a song when you open it? Dinge-linge-ting kinda sound.

It's dark here, though it's snowing outside. The very first, pure snow. Winter.

I leave this place on Monday. Oh, hum...
My thoughts are slippery right now.

I guess I just wanted to say hello, I'm here, still alive. Had a beautiful night by my self yesterday. I believe I'm heading towards that little house in the countryside. For a while.

Where are you going?

Staffan Österlind in interview tonight

Visit http://radiosfh.org tonight at 20.00 and pay attention to my lead guitarist and co-producer Staffan Österlind. When you're at it, visit him at myspace.com/staffanosterlind and check him out. He's an amazing musician and person in many ways...

If you stick around you might hear some Sol Skugga tunes in that interview as well ;)

Min dagbok för 2005-2006

Finns nu tillgänglig här:

Dagbok 2005-2006 för allmän beaktan

Jobbar för fullt med mitt album nu och hinner inte vara närvarande i etern. Mkt nöje.

Autumn leaf

First: there's gonna be weekly updates on http://solskugga.blip.tv, so keep an eye over there if you laiiiik toooo.

I woke up early.
I tasted the smell of autumn leaves under my feet.
I felt the strength but also the weakness of a new day in the air.
Breath in breath out.

Opening my e-mail.
13 new bands that are interested in my helping them out in different ways.
This thing might really work!
I just have to organize some more.
Find the time, the love and the focus.

I know I'm completely alone, more alone then ever today, although I'm surrounded by the best of friends and though we are now 2 persons in my company.

It's ok.

Oh.
I went to a movie yesterday.

Patrik 1.5

It was like opening a window to my past.
The dreams I had.
The words I were exposed to.

I have a huge huuuuge longing to take care of lost persons.
Lonely and disjointed persons.
I spent years doing this.

In this movie though, it worked.
The persons involved were fragile, but not broken.
Strong but sad.
I still wanna go there one day.
With my new insights.

I will teach. Eventually.
I will build a place for hungry souls. Abroad or in Sweden.
I need to feed dying plants before they fade, before they turn into werewolves and can no longer be kept safe. Someday.

But not today. I am still not finished.
I still have to fall apart, let go of the leafs on my branches and learn what's inside.
I still have a gap that I have to rebuild, so no one else can find it and fill it with crap and dirt.
But I'm on my way.
I'm on my way.

I see myself.

O ett litet paket

Ni är många som genom tid och rum kunnat ta åt er av dessa ord, även om dagens paket går till min käre Birk-ur pojk-ur. Snart ses vi och skuttar över helvetesgapet några vändor =)

Pjesent

Du och du och alla ni

Det finns människor i mitt liv som sprattlar i maggropen, får mig att le och vilja växa, bli större, vackrare, klokare och därigenom lite evigare.

Som vanligt vill jag inget hellre än hoppa ner i fickan på de irrbloss och eldsjälar som flätas samman med mina innersta energier. Jag vill kura upp tätt intill, följa med, bjuda på te, uppmuntra, krama om med ord, armar och ben och vara allt det där som känslan i magen vrålar om. Det bor så mycket ömhet i mina relationer. Så mycket trygghet, ärlighet och värme. Samtidigt så mycket skörhet. Jag är alltid så rädd att bli missuppfattad, att den kärlek jag vill ösa över min omgivning skall göra den sårbar, istället för stark. Ja tack, jag tar gärna emot ett paket då och då. Det gör mig rörd, skimrande stolt och glad. Och jag hoppas att de paket jag räcker över i form av ord, beröring av själ och kropp, skall kunna vandra vidare ur era händer - till vackra människor i er omgivning. Som en mjuk ring över stilla vatten. Först då har jag lyckats i min strävan.

...

Jag iakttar mig någonstans snett bakifrån, ovanifrån. Ser hur jag med febril omtanke försöker lägga ut dessa små presenter på rätt ställen, hur jag samtidigt håller tillbaka och avvaktar lite. Jag ger mig. Jag ger mig. Du får mig, du får mig. Idag, i morgon, för alltid när jag väl bjudit in dig till min trädgård.

Mitt Gardenia.

Så jag trampar mina vägar, vårdande mitt fåtal, ack så värdefulla älskade. Kryper vidare genom det nät jag spunnit över Svea rike. Matar, pysslar om, kramar och bedyrar kärlek för att få behålla er som betyder allt för mig. Allt.

Emma, Annelie, Amelie, Kesh, Marcin, Isaac, Te Stefan, Von Thomas, Julius, Lasse, Naim, Ija, Mike, Axel.

Ni fick mig att våga kasta tejpen som gömde ärren, ni har stött mig utan att veta det själva, genom att vara fantastiska människor. Modiga i era egna universum, i vart litet beslut. Vackra i era misstag och snedsteg.

Ni har erbjudit mig små hem, längs den väg jag vandrat mot min egen lilla vrå. Ni har delat mina tankar och drömmar utan att skratta, visat mig delar av era egna inre-skrin - var och en på sitt sätt. Inget och ingen kan någonsin ersätta er plats. Men här finns utrymme för fler. Mina ängar blomstrar, här finns skugga för brännande sol och regnet som faller är ljummet som dagg. Bjud in era vänner. Era älskade.

Ni är en del av min familj.
Och dem ni väljer att älska, älskar jag därför - genom er.

Så i höst landar jag i två nya hem.
Jag kommer att trampa försiktigt över dessa nya trösklar, som rådjuret stiger över frostbelupna tuvor.
Jag hoppas att vi skall motivera varandra att bli det bästa vi kan.
Att jag skall få följa era äventyr och vara en liten pelare att luta sig mot när det behövs - som tack för hjärtrummet och stjärtrummet =)

Jag har funnit ett nytt lugn.
Trots att min horisont vibrerar och linjen är suddig.
Spänning.
Rädsla.
Trygghet.

Jag har mycket att förlora.
Jag är rik.

Nu blev det ett brev till nära och kära detta.
Glad höst o gonatt gott folk.

Love ya always.

En gång skrivet om att växa isär

Grenarna skapade en flätad mur, en tät tavla i djupgrönt och skirt rött bakom dem. De vandrade hand i hand, i tystnad.

Det fanns ingen tid där, heden under hans yttersta lillfinger sträckte sig åt vänster, ut mot evigheten. Havet låg suddigt under tunna moln, orörligt som hennes hår.

De vandrade utan mål, eller också hade de glömt orsaker och syften. Hans naglar ritade smala märken i hennes livslinje, tvära jack som samtidigt kändes mjuka. Avtryck utan mening, omedvetna. Invanda.

Hon tittade aldrig på honom, inte egentligen, hon såg mot sina fötter. För varje steg tycktes de rycka med sig en bit utav marken, grässtrån, kvistar – bark. Naturen klädde henne i smala stövlar, knähöga, krypande upp längs hennes lätt solbrända hy. För var millimeter utav henne som täcktes, fjärmades hans naglar en aning. Känslan utav närhet, ömhet och smärta - tunnades ut och hon vred huvudet, bara en aning. Fångade hans dimmiga skepnad i ett andetag innan hans händer försvann helt.

Hon fastnade i steget.

Barken klättrade upp över hennes panna, omslöt hennes hjässa och drog hennes hår uppåt i smäckra grenar. Hon stelnade så, med blicken riktad ut mot heden, sökandes den sista konturen av honom. Fastväxt i marken, med honom skir som dimma - flytande ut över gräset. Ut i luften.

Bort från henne.

Små minnen ur det förflutna

Jag dök ner i min hårddisk idag. Öppnade min blogg från 2005/2006 och fastnade i någon timme i ett virrvarr av tankar, liv och längtan. Sökte dikter att publicera på min nya hemsida och fann istället ärliga självporträtt från en tid då ord satta på pränt utgjorde ryggraden i mitt väsen. Mest för att det roar mig själv och speglar den unga kvinna jag utvecklats ur, tänkte jag klistra in små vykort från denna tid i min nya blogg. Det blir på svenska och jag tar inget ansvar för mängden, längden, logiken eller innehållets nutida relevans - men kanske finner någon av er där ute det roande att ta del av min historia.

Kanske kan den tom spegla er själva.

2005-05

...

Stand by mode
Det känns så
Surret utav en maskin som står på, fast den är av. Redo att fungera men i viloläge.
Under ytan flimrar det, tankar hit och dit. Arbete som utförs i det gömda, glömda.
Vem skall trycka på knappen?

...

Idag är mina snöflingor fjärilar och kylan som rinner in mellan rutorna lekande fjällbäckar.
Små frekvenser perfektion.
Ser du inte?
Det är nog för imman på dina glasögon.
Du är för koncentrerad på att andas.

...

De som faller för mig, som säger sig älska mig och min glöd, mig och mina stilla stunder - är som bladen på träden.

Långsamt singlande mot marken.

Mina grenar sträcker sig uppåt mot något som jag inte vet om jag någonsin skall eller får nå.

Min strävan ligger i något annat.

...

DU är som jag. Eller hur? Jag vet det redan, det väser under min hud. Du tar mitt sinne med våld och mitt hjärta med tårblandat skratt.

Det finns en sublim gräns mellan galenskap och skönhet. Kaos.
För sådana som lever på gränsen - sådana som Jag och Du - är allt endast olika nyanser i ett virrvarr omkring oss, genom oss, i oss.

Jag tror vi är av samma färgblandning.

Jag skulle vilja att Du var här nu.
Med mig och mina nya temuggar. Jag har köpt allt nytt - för två.

Illusions.

...

Jag vårdar dig i min tanke.
Älskar dig i denna eviga väntan.

Du.

...

Sådan är jag.

Logiskt ologisk.
Inåtvänt exhibitionistisk.
Nattsvart optimistisk.
Drömskt vaken.

Springer för livet och övar mig på att inte snubbla.

Mitt sinne rör sig genom en värld där det inte går att fly uppåt, en liten ask där jag springer planlöst kring. Vågorna som faller in i stora skred genom mina drömmar stänger alla dörrar och tvingar ner taket i mitt huvud.

Kanske säger det något om verkligheten?

Nattsena ord, ordsliga natterier.
Adjektivoaddicted
Me.

Nu däckar jag snart.
Nattugglan har vridit huvudet en aning ur led.

...

Visar mig allt jag behöver
Lär mig allt jag vill kunna
Tar mig över broar, där jag själv lägger stenarna

Livet är en vacker plats

...

Det finns få ting som jag älskar så som tystnaden.
Få ting som gör mig så lugn som luft en sval kväll, ensam i utkanten av människornas samtal.

Hade jag kunnat leva mitt liv halvt sovandes i ett rum av mjukt sorl, så hade jag. Kanske smeker någon mig över håret och vilar blicken på mig i några sekunder, men egentligen vill jag mest vara där, utan att någon egentligen kontaktar mig.

De får se den Sol de ser och missar dom en sida av myntet som förevigt snurrar, vad rör det mig?

Ibland känns ord befängda. Onödiga.
Det finns få ting som jag älskar så som tystnaden.

Mirror mirror on the floor (Swedish post - sorriiie)

Hösten kommer alltid till mina rum med en skarp smäll. På samma sätt som oönskad reklam en tidig lördagmorgon; in genom brevinkastet du glömt bort att du hade tack vare 2000-talets e-fakturor och autogiron. För du får väl inte några mysiga handskrivna brev (längre), du heller? Tänkte väl det.

Om jag härmed fick hösten att verka ovälkommen, så formulerade jag mig aningen klumpigt. Jag älskar hösten.

Ensamheten.

Vakenheten.

Vekheten.

Kärleken.

Uppriktigheten.

Höstdepressioner?
Nope.
Har inte haft tid att odla tvivel på mig själv, ångest eller självömkan. Jag har varit jävligt busy med att överleva. Större delen av tiden, inser jag denna höstnatt, när jag sitter här och gräver på internet efter rester av mina gamla jag. Mina kära, sårbara, ömsade jag. Slitna, urholkade skinn som ligger och skräpar här och där i etern.

Faktum är att det är skönt att se dem i just detta skräpande tillstånd. Det betyder att jag inte bär dem längre. Att jag omöjligen kan klä mig i dem igen och få dem att passa, även om jag försöker ibland - för att minnas. Det betyder att jag kan relatera till människor jag möter, som går klädda i mina gamla skrudar, men också att jag har kommit vidare. Att livet har tillåtit mig att fortsätta existera, i nya former.

Det finns alltid ett litet ord som vill manipulera den mänskliga hjärnan. Om.

Alltför ofta hör jag människor använda detta ord i samma andetag som "om si och så - så hade allt varit snyggare, lyckligare, bättre."

Varför utmana den lilla lycka vardagen kan skänka, genom att förkrympa sig själv, sina val och de rum genom vilka man färdas?

Jag tillåter mig endast att använda detta lilla ord någon enstaka gång då och då, för att unna mig själv de små mirakel som ligger som en ryggrad genom min historia.

Idag finns ett sådant OM, som jag hade önskat att jag kunde portionera ut till så många kvinnor och män runt omkring jorden.

Ni har säkert som jag följt historien om det nu ökända huset i Amstetten, där en man höll sin dotter Elisabeth och hennes barn i fångenskap i ex antal år. Att människor försvinner spårlöst och eventuellt dyker upp senare, åtföljda av de mest makabra historier - tillhör, hur omöjligt det än är att acceptera, vår löpsedelsvardag.

Jag är en superwoman, i mångt och mycket, men jag kan inte hålla tillbaka tårarna när människor blir utsatta för fysiskt eller psykiskt våld, svält eller annan ondska i någon form. Jag har en ocean av kollektiv sorg inom mig, som jag hoppas att jag en dag skall få orken att formulera till något starkt, konstruktivt och hjälpande. Det är ett filter som jag fortfarande inte har lyckats bygga upp mot samhället jag lever i. Effektiva skygglappar råder det annars ingen brist på, även om jag försöker vara modig och vandra utan dem minst någon gång i veckan.

Mitt Om denna natt är egentligen ett tack, riktat till en katt och en uppmärksam farbror. Jag befann mig i en avlägsen dåtid på en från världen avskiljd yta, i ett tillstånd och i en situation som kunde ha berövat mig min framtid, mitt förflutna.

Här kommer magin: OM inte en katt envisats med att hålla mig sällskap på kanten av en mur, tills dess ägare saknade den så mycket att han sökte upp den och fann mig, hade jag varit kvar där. Förmultnat, ruttnat, gått sönder, drunknat i mina ömsade skinn där.

Jag tror på OM som räddar liv.
Jag tror på OM som uträttar små mirakel.
Jag tror på att varje människa kan formulera någon annans OM. Varje dag. I busskön, på ica. OM fyllda av kärlek, omtanke, civilkurage och uppmärksamhet.

Låt oss hoppas att någon av er därute blir försvunna Carolines OM.

...

Så det är höst.
Det är tankar.
Minnen och känslor.

Jag är här, jag bloggar lite, älskar mycket och gråter när jag behöver.
Här finns mycket att vara tacksam för.

Skål.

Godnatt (in Swedich - to late now for Eng.)

Avrundade dagen genom att sjunka in i tre av mina mest älskade vänner. Mjuka, rofyllda samtal landade mjukt i magen strax efter midnatt och i dyningarna efter dem kan jag nog finna sömn inatt.

Jag har vägt över till min högra fot, som oftast svävar lite i luften när jag hänger på min aktiva vänstra och känner nu den där stabila, målmedvetna energin som alltid dyker upp inombords när jag hittar en plats och ett syfte där jag känner mig delaktig. Det är en nerv av stål, glödande men samtidigt hård och oböjlig, som motiverar mig bortom alla ord om gentjänster och ersättningar.

När flickan som tittar tillbaka på mig ur spegeln bär ett stilla skimmer i ögonen; så som hon gör ikväll, är jag som mest hel.

Låt mig vara behövd och jag uträttar stordåd. Jag vill vara soldaten, riddaren eller den goda feen i dess mest romantiserade form. Där får mitt innersta inre utrymme och virvlarna på ytan kan lugna sig.

Sov gott världen. Läs klok litteratur och väg det som är dig kärt. Kanske blir du förvånad över hur tungt lastad du egentligen är där du går. Unna dig då att känna dig förbannat stark. Egentligen är det inte problemen och det som gör ont som är svårast att packa i ryggsäcken. Det är det skira, spröda, blyga och anonyma som lättast blir glömt under köksbordet.

Tänk på det ni.

Love/Sol