På återbesök från framtiden

Vi har ögonkontakt.
Genom glasrutan blickar vi i stilla samförstånd mot varandra.
Kyrkan och jag.

Hon ser ut som en stor uggla, eller som Totoro...
Ett leende på mina läppar.



Jag drar upp knäna mot magen och viker in tårna under den blå filten. Jag har suttit precis så här så många gånger förr. Med tinningen lutad mot det buckliga glaset, ett snöbollsljus vid fötterna och rummet i ett stilla mörker omkring mig. Fönstret är djupt och jag är liksom gömd i väggen - en känsla av att vara ett med inredningen. I dessa ögonblick trivs jag bäst. Här står tiden stilla.

Kyrkans ögon; två gigantiska urtavlor, är vidöppna och ser allt jag gör. Allt jag tänker. Allt jag känner.

Det är något magiskt med att komma tillbaka. För var gång jag kliver in i detta rum är jag en ny Sol. Jag ser att sängen är flyttad, att mina föräldrar lagt besticken annorlunda i köket. Samtidigt finns alla mina möten kvar, som en transparent hinna över rummet; alla skratt, alla klockan 02.00 besök, all vänskap. Jag var lycklig här. Undrande, trevande och rastlös, men lycklig.

Jag har älskat i dessa rum, upplevt närhet och upplevt avstånd. Jag har varit fattig och löjligt rik. Passionerad och sval. Jag har bekantat mig med de flesta av mina nyanser här inne. Jag har fattat beslut på beslut och hat-älskat mitt eget sällskap som vi väl alla gör under perioder.

Men jag har aldrig varit där jag är nu. På återbesök från den där framtiden som jag brukade sitta och spinna fabler om. Det är en skrattretande och underlig känsla att samexistera med den framtid som man en gång drömde om. Att se hur den ser ut. Känna hur den känns. Har du åkt fritt fall?

I sådana fall vet du hur det är att stå i kön och titta upp mot toppen av det där tornet, samla mod och välja att stå kvar. Vänta, vänta. Ytterligare en tröskel passeras när byglarna fälls ned över axlarna och sista chansen att hoppa av karusellen försvinner. Resan upp är oemotståndlig, större delen av tiden är man livrädd, samtidigt lycklig över att man vågade. Att man är ett lejonhjärta och inte bara en liten skit. Dessutom ligger bollen inte längre i ens egna händer. Det är bara att följa med. Sedan stannar man upp, på toppen. Man ser ut över världen som nyss erövrats, kisar och inser att den är allt man drömt om, men aningens för stor för att greppa och om någon gett än chansen hade man köpt en stoppknapp, en frysa-tiden-spak eller en nödutgång för hur stora summor som helst. Sekunderna blir eviga och varje muskel i kroppen är spänd. Hur länge får man hänga där som en stolt flagga? Självklart håller man masken och låter bli att skrika, man kan ju bli påkommen - gudbevars. Och alla vet att det som kommer upp - måste komma ner.

Klick.

Marken försvinner under fötterna. Man faller, faller och faller och ödet bestämmer om man skall överleva eller dö på kuppen. Man hinner förbanna sig många många gånger under den där turen. Hjärtat hinner överväga att lägga av, hjärnan hinner spåra ur och munnen skriker tills lungorna inte har någon luft kvar.

Jag väntar på mitt klick. Njuter av min utsikt och påminner mig om att jag köat jävligt länge för att få lov att stå här i några sekunder. I den där framtiden.

Jag har ingen bygel och inga enorma summor att köpa mig fri för, jag hänger här av egen fri vilja och kom hit på de märkligaste av vägar. Jag är fortfarande förvånad över att toppen på tornet valde att infinna sig, efter alla konstiga spiror jag varit uppe och vänt i. Jag hade liksom vant mig vid att springa i trappor och tyckte att det var ett ganska schyst liv, en slags motivator som gav god motion och en evig riktning framåt och uppåt.

Det ligger en bro en bit ifrån mina fötter. Jag satte dit den själv. Jag vet inte riktigt vart den leder eller vad den är bra för, men jag antar att jag satsar på att komma dit. Fast först måste jag höra mitt klick, falla och eventuellt lära mig att flyga - så klart.

Jag vet bara helt ärligt inte hur man gör, så jag hänger här ett tag. Kanske är jag en naturbegåvning. Det lär väl visa sig.

Jag vinkar till min kyrka och går och lägger mig.
Rummet låter lite som om det fnissar runt mig.

Jag har aldrig varit där jag är nu.

Suck.

Orka inte ens skriva ner det där som ramlade ner för mina kinder nyss.
Och jag kan fortfarande inte tillåta mig utrymme att berätta om varför jag egentligen är ledsen. Munnen pratar om ekonomi, boende och karriär när den inre monologen vältrar sig i minnen och rädslor som är förknippade med människor i min inre krets.

Jag är bara så trött på att förklara.
På att behöva vara en del av det där förflutna som kryper upp i nacken och flåsar med jämna mellanrum. Hade jag inte skakat av mig det där? Lyckades jag inte lura mig att jag kunde leva i nuet utan att ha ett förflutet som någon annan än jag själv har del i?

Jag är fortfarande en dumsnäll ko. Men spö ska han ha. Nästa vecka.

Love and Affection.

Han lever bevisligen i alla fall...och våran tankeöverföring fungerar fortfarande.

Haha.
Not.

Min dagbok för 2005-2006

Finns nu tillgänglig här:

Dagbok 2005-2006 för allmän beaktan

Jobbar för fullt med mitt album nu och hinner inte vara närvarande i etern. Mkt nöje.

Reklamutrymme

Tjo!

Vi driver ett produktions och digital-promotion företag som är under uppstart och kör igång med en ny site i början av det nya året. Vi kommer att kunna erbjuda osingade så som signade band en plan som inkluderar allt från mixning, mastring och layout, till skivsläpp, ditstibution över nya mediakanaler på nätet samt tipps och trix längs vägen. Tanken är att ge ER alla verktyg som behövs för att driva er musik så långt som möjligt, i en trevlig förpackning som gör att ni slipper ägna timmar åt att jaga rätt kanaler/kontakter etc på nätet. Hjälp till självhjälp helt enkelt.

Innan den nya siten är igång på allvar, där ni kan skräddarsy den hjälp ni behöver, kommer vi att ta mindre uppdrag inom layout, webb, mixning, mastring samt recensering.

Välkomna till www.solskugga.nu och kika under fliken we wanna help you =)

Ses!

/Sol
Accented Studios

Noterat i Metro på bussen från Lund

Under signaturen Split Vision skriver någon en insändare till Metro med rubriken: Tjejer är bra på teori - killar på praktik. Iom att jag inte hittat insändaren på metros hemsida, tar jag mig friheten och citerar den rakt av innan jag måste fälla några kommentarer.

"Någon skrev (22/9) att tjejer pluggar mer för att komma in på skolan, och det stämmer. Tjejer är bättre på teori, medan killar är duktigare på praktik.
Exempelvis är tjejer duktigare på teoriprov för körkort, men de är betydligt osäkrare som bilförare. Killar är ofta slarviga på teoriproven men är betydligt skickligare på själva körandet och vågar pröva nya sätt att köra, köra fortare, testar sig fram till mer kunskap och kan därför utveckla sitt körande.
Detta kan jämföras med högskolans och yrkesarbetets värld. Tjejer har höga betyg med vet inte riktigt hur de ska omsätta kunskaperna i praktiskt arbete på en arbetsplats och får därmed ofta administrativa poster, medan killar ofta blir duktiga i yrken som har med genomförande att göra.
Killar blir därmed duktigare på att göra rätt saker, medan tjejer gör saker rätt men inte vet hur helheten ska bli bra."

Den här texten, som skrämmande nog inte känns ett dugg oväntad eller på något vis obekant under hornhinnan, höll mig upptagen i ett roat(?) samtal under 20 minuters färd från Lund till Malmö inatt.

Efter att ha växt upp som akademisk-hippi i ett fullkomligt jämlikt hem, med en vänskapskrets bestående av så väl rabiata-feminist-veganer, politiskt korrekta intellektuella män, filosofiskt lagda romantiker, anarkister, sexister, idealister och en drös småstads-svin i form av lata män och kvinnor i yngre medelåldern; har diskussionen och debatten om könskvoteringar, jämställdhet och kvinnligt och manligt ofta tenderat att skrämma mig på flykten. Tyvärr.

Dessa diskussioner tenderar att i bästa fall nå upp till någon form av välgräddad pajkastning, där anklagelser och försvar tillslut handlar om vem som stängde toalett-locket flest gånger. En gång klev jag passionerat in med mina åsikter, erfarenheter och förhoppningar och den där orken som jag tappade någonstans mellan 2001 och 2003 börjar komma tillbaka. Jag minns hur jag kunde debattera med ett sprudlande lugn i dygn när det kom till sakfrågor jag kände för, hur jag älskade att ställa människors inrutade vardag på kant och plantera små speglar i deras liv. Speglar som ändrade deras infallsvinkel bara en aning. I bästa fall.

På www.sika-institute.se kan man i pdf-form ta del av den nationella resvaneundersökningen, RES 2005–2006. Här framgår att män tillryggalägger flera mil/år i bil än kvinnor, samt att de orsakar flest bilolyckor. Om detta har att göra med antalet körda mil eller deras sätt att köra är dock outtalat och kan endast spekuleras i. Oavsett vilket så hade det varit spännande om signaturen Split Vision hade kunnat bidra med någon ny statistik bakom sin hypotes att killar utvecklar, samt blir skickligare i sitt körande genom att exempelvis köra fortare. Övning ger färdighet och med lite mod är hälften vunnet, det köper jag absolut. Men har detta något med chaufförens kön att göra? Är detta ett bärande argument för att killar är duktigare på praktiska utföranden än tjejer?

Draget till sin spets: är kvinnor två stympade armar knutna till en hjärna som processar bra så länge ram-minnet inte överskrids och män lobotomerade muskelknyten med sinnena på givakt? Är det på grund av en längtan efter att förena dessa två beta-versioner av en fungerande människa, som merparten av vår befolkning ger sig ut på krogen och raggar var och varannan helg? Är det så här Svensson svensken ser på könsroller? Idag? 2008?

Vad hände med det vackra i att vara kvinna, det vackra i att vara man? Var tog stoltheten och det mjuka utbytet dem emellan vägen? Finns det bara konkurrens, klyschor och tråkiga roller kvar att spegla uppväxande generationer i?

Jag har ingen tv. Men idag såg jag reklam för nokias nya "tjejmobil" som går att köpa tillsammans med ett 3-abonnemang som dessutom drev hejdlöst med norrlänningar. Det finns ett fåtal fysiskt grundade konsumtionsbehov (tamponger ex) som skiljer kvinnor och män åt och det går säkerligen att finna ytterligare beteendemönster som är karaktäristiska för vardera kön, men snälla snälla, släng inte upp 3 rosa, gulliga mobiler i mitt och mina systerdöttrars, samt deras killkompisarsansikte och kalla dem "tjejmobiler". Vilken kille kommer vilja eller våga köpa dessa, även om han tilltalas av både dess funktionalitet och yttre, vice versa? Borde inte alla ha rätt att köpa allt, åtminstone när det kommer till teknik? Och om tekniken skall bli könsrelaterad, snälla grunda det på programvara och lösningar som inte bygger på urholkade generaliseringar.

Gud förbude att alla människor omstöps i samma form och att kvinnor blir män och män kvinnor, men låt oss för allt i hela världen ge varandra utrymme nog att sväva fritt på skalan. Heja, killar och tjejer, do your magic. Var teoretiska, platoniska, fysiska, organisatoriska, lyriska. Jag är bara sjukt trött på att höra talas om "duktiga flickor" och "händiga killar".

Jag är inte svart eller vit. Inte grå heller för den delen.

Vilken färg är du?

O ett litet paket

Ni är många som genom tid och rum kunnat ta åt er av dessa ord, även om dagens paket går till min käre Birk-ur pojk-ur. Snart ses vi och skuttar över helvetesgapet några vändor =)

Pjesent

Du och du och alla ni

Det finns människor i mitt liv som sprattlar i maggropen, får mig att le och vilja växa, bli större, vackrare, klokare och därigenom lite evigare.

Som vanligt vill jag inget hellre än hoppa ner i fickan på de irrbloss och eldsjälar som flätas samman med mina innersta energier. Jag vill kura upp tätt intill, följa med, bjuda på te, uppmuntra, krama om med ord, armar och ben och vara allt det där som känslan i magen vrålar om. Det bor så mycket ömhet i mina relationer. Så mycket trygghet, ärlighet och värme. Samtidigt så mycket skörhet. Jag är alltid så rädd att bli missuppfattad, att den kärlek jag vill ösa över min omgivning skall göra den sårbar, istället för stark. Ja tack, jag tar gärna emot ett paket då och då. Det gör mig rörd, skimrande stolt och glad. Och jag hoppas att de paket jag räcker över i form av ord, beröring av själ och kropp, skall kunna vandra vidare ur era händer - till vackra människor i er omgivning. Som en mjuk ring över stilla vatten. Först då har jag lyckats i min strävan.

...

Jag iakttar mig någonstans snett bakifrån, ovanifrån. Ser hur jag med febril omtanke försöker lägga ut dessa små presenter på rätt ställen, hur jag samtidigt håller tillbaka och avvaktar lite. Jag ger mig. Jag ger mig. Du får mig, du får mig. Idag, i morgon, för alltid när jag väl bjudit in dig till min trädgård.

Mitt Gardenia.

Så jag trampar mina vägar, vårdande mitt fåtal, ack så värdefulla älskade. Kryper vidare genom det nät jag spunnit över Svea rike. Matar, pysslar om, kramar och bedyrar kärlek för att få behålla er som betyder allt för mig. Allt.

Emma, Annelie, Amelie, Kesh, Marcin, Isaac, Te Stefan, Von Thomas, Julius, Lasse, Naim, Ija, Mike, Axel.

Ni fick mig att våga kasta tejpen som gömde ärren, ni har stött mig utan att veta det själva, genom att vara fantastiska människor. Modiga i era egna universum, i vart litet beslut. Vackra i era misstag och snedsteg.

Ni har erbjudit mig små hem, längs den väg jag vandrat mot min egen lilla vrå. Ni har delat mina tankar och drömmar utan att skratta, visat mig delar av era egna inre-skrin - var och en på sitt sätt. Inget och ingen kan någonsin ersätta er plats. Men här finns utrymme för fler. Mina ängar blomstrar, här finns skugga för brännande sol och regnet som faller är ljummet som dagg. Bjud in era vänner. Era älskade.

Ni är en del av min familj.
Och dem ni väljer att älska, älskar jag därför - genom er.

Så i höst landar jag i två nya hem.
Jag kommer att trampa försiktigt över dessa nya trösklar, som rådjuret stiger över frostbelupna tuvor.
Jag hoppas att vi skall motivera varandra att bli det bästa vi kan.
Att jag skall få följa era äventyr och vara en liten pelare att luta sig mot när det behövs - som tack för hjärtrummet och stjärtrummet =)

Jag har funnit ett nytt lugn.
Trots att min horisont vibrerar och linjen är suddig.
Spänning.
Rädsla.
Trygghet.

Jag har mycket att förlora.
Jag är rik.

Nu blev det ett brev till nära och kära detta.
Glad höst o gonatt gott folk.

Love ya always.

En gång skrivet om att växa isär

Grenarna skapade en flätad mur, en tät tavla i djupgrönt och skirt rött bakom dem. De vandrade hand i hand, i tystnad.

Det fanns ingen tid där, heden under hans yttersta lillfinger sträckte sig åt vänster, ut mot evigheten. Havet låg suddigt under tunna moln, orörligt som hennes hår.

De vandrade utan mål, eller också hade de glömt orsaker och syften. Hans naglar ritade smala märken i hennes livslinje, tvära jack som samtidigt kändes mjuka. Avtryck utan mening, omedvetna. Invanda.

Hon tittade aldrig på honom, inte egentligen, hon såg mot sina fötter. För varje steg tycktes de rycka med sig en bit utav marken, grässtrån, kvistar – bark. Naturen klädde henne i smala stövlar, knähöga, krypande upp längs hennes lätt solbrända hy. För var millimeter utav henne som täcktes, fjärmades hans naglar en aning. Känslan utav närhet, ömhet och smärta - tunnades ut och hon vred huvudet, bara en aning. Fångade hans dimmiga skepnad i ett andetag innan hans händer försvann helt.

Hon fastnade i steget.

Barken klättrade upp över hennes panna, omslöt hennes hjässa och drog hennes hår uppåt i smäckra grenar. Hon stelnade så, med blicken riktad ut mot heden, sökandes den sista konturen av honom. Fastväxt i marken, med honom skir som dimma - flytande ut över gräset. Ut i luften.

Bort från henne.

Små minnen ur det förflutna

Jag dök ner i min hårddisk idag. Öppnade min blogg från 2005/2006 och fastnade i någon timme i ett virrvarr av tankar, liv och längtan. Sökte dikter att publicera på min nya hemsida och fann istället ärliga självporträtt från en tid då ord satta på pränt utgjorde ryggraden i mitt väsen. Mest för att det roar mig själv och speglar den unga kvinna jag utvecklats ur, tänkte jag klistra in små vykort från denna tid i min nya blogg. Det blir på svenska och jag tar inget ansvar för mängden, längden, logiken eller innehållets nutida relevans - men kanske finner någon av er där ute det roande att ta del av min historia.

Kanske kan den tom spegla er själva.

2005-05

...

Stand by mode
Det känns så
Surret utav en maskin som står på, fast den är av. Redo att fungera men i viloläge.
Under ytan flimrar det, tankar hit och dit. Arbete som utförs i det gömda, glömda.
Vem skall trycka på knappen?

...

Idag är mina snöflingor fjärilar och kylan som rinner in mellan rutorna lekande fjällbäckar.
Små frekvenser perfektion.
Ser du inte?
Det är nog för imman på dina glasögon.
Du är för koncentrerad på att andas.

...

De som faller för mig, som säger sig älska mig och min glöd, mig och mina stilla stunder - är som bladen på träden.

Långsamt singlande mot marken.

Mina grenar sträcker sig uppåt mot något som jag inte vet om jag någonsin skall eller får nå.

Min strävan ligger i något annat.

...

DU är som jag. Eller hur? Jag vet det redan, det väser under min hud. Du tar mitt sinne med våld och mitt hjärta med tårblandat skratt.

Det finns en sublim gräns mellan galenskap och skönhet. Kaos.
För sådana som lever på gränsen - sådana som Jag och Du - är allt endast olika nyanser i ett virrvarr omkring oss, genom oss, i oss.

Jag tror vi är av samma färgblandning.

Jag skulle vilja att Du var här nu.
Med mig och mina nya temuggar. Jag har köpt allt nytt - för två.

Illusions.

...

Jag vårdar dig i min tanke.
Älskar dig i denna eviga väntan.

Du.

...

Sådan är jag.

Logiskt ologisk.
Inåtvänt exhibitionistisk.
Nattsvart optimistisk.
Drömskt vaken.

Springer för livet och övar mig på att inte snubbla.

Mitt sinne rör sig genom en värld där det inte går att fly uppåt, en liten ask där jag springer planlöst kring. Vågorna som faller in i stora skred genom mina drömmar stänger alla dörrar och tvingar ner taket i mitt huvud.

Kanske säger det något om verkligheten?

Nattsena ord, ordsliga natterier.
Adjektivoaddicted
Me.

Nu däckar jag snart.
Nattugglan har vridit huvudet en aning ur led.

...

Visar mig allt jag behöver
Lär mig allt jag vill kunna
Tar mig över broar, där jag själv lägger stenarna

Livet är en vacker plats

...

Det finns få ting som jag älskar så som tystnaden.
Få ting som gör mig så lugn som luft en sval kväll, ensam i utkanten av människornas samtal.

Hade jag kunnat leva mitt liv halvt sovandes i ett rum av mjukt sorl, så hade jag. Kanske smeker någon mig över håret och vilar blicken på mig i några sekunder, men egentligen vill jag mest vara där, utan att någon egentligen kontaktar mig.

De får se den Sol de ser och missar dom en sida av myntet som förevigt snurrar, vad rör det mig?

Ibland känns ord befängda. Onödiga.
Det finns få ting som jag älskar så som tystnaden.

Mirror mirror on the floor (Swedish post - sorriiie)

Hösten kommer alltid till mina rum med en skarp smäll. På samma sätt som oönskad reklam en tidig lördagmorgon; in genom brevinkastet du glömt bort att du hade tack vare 2000-talets e-fakturor och autogiron. För du får väl inte några mysiga handskrivna brev (längre), du heller? Tänkte väl det.

Om jag härmed fick hösten att verka ovälkommen, så formulerade jag mig aningen klumpigt. Jag älskar hösten.

Ensamheten.

Vakenheten.

Vekheten.

Kärleken.

Uppriktigheten.

Höstdepressioner?
Nope.
Har inte haft tid att odla tvivel på mig själv, ångest eller självömkan. Jag har varit jävligt busy med att överleva. Större delen av tiden, inser jag denna höstnatt, när jag sitter här och gräver på internet efter rester av mina gamla jag. Mina kära, sårbara, ömsade jag. Slitna, urholkade skinn som ligger och skräpar här och där i etern.

Faktum är att det är skönt att se dem i just detta skräpande tillstånd. Det betyder att jag inte bär dem längre. Att jag omöjligen kan klä mig i dem igen och få dem att passa, även om jag försöker ibland - för att minnas. Det betyder att jag kan relatera till människor jag möter, som går klädda i mina gamla skrudar, men också att jag har kommit vidare. Att livet har tillåtit mig att fortsätta existera, i nya former.

Det finns alltid ett litet ord som vill manipulera den mänskliga hjärnan. Om.

Alltför ofta hör jag människor använda detta ord i samma andetag som "om si och så - så hade allt varit snyggare, lyckligare, bättre."

Varför utmana den lilla lycka vardagen kan skänka, genom att förkrympa sig själv, sina val och de rum genom vilka man färdas?

Jag tillåter mig endast att använda detta lilla ord någon enstaka gång då och då, för att unna mig själv de små mirakel som ligger som en ryggrad genom min historia.

Idag finns ett sådant OM, som jag hade önskat att jag kunde portionera ut till så många kvinnor och män runt omkring jorden.

Ni har säkert som jag följt historien om det nu ökända huset i Amstetten, där en man höll sin dotter Elisabeth och hennes barn i fångenskap i ex antal år. Att människor försvinner spårlöst och eventuellt dyker upp senare, åtföljda av de mest makabra historier - tillhör, hur omöjligt det än är att acceptera, vår löpsedelsvardag.

Jag är en superwoman, i mångt och mycket, men jag kan inte hålla tillbaka tårarna när människor blir utsatta för fysiskt eller psykiskt våld, svält eller annan ondska i någon form. Jag har en ocean av kollektiv sorg inom mig, som jag hoppas att jag en dag skall få orken att formulera till något starkt, konstruktivt och hjälpande. Det är ett filter som jag fortfarande inte har lyckats bygga upp mot samhället jag lever i. Effektiva skygglappar råder det annars ingen brist på, även om jag försöker vara modig och vandra utan dem minst någon gång i veckan.

Mitt Om denna natt är egentligen ett tack, riktat till en katt och en uppmärksam farbror. Jag befann mig i en avlägsen dåtid på en från världen avskiljd yta, i ett tillstånd och i en situation som kunde ha berövat mig min framtid, mitt förflutna.

Här kommer magin: OM inte en katt envisats med att hålla mig sällskap på kanten av en mur, tills dess ägare saknade den så mycket att han sökte upp den och fann mig, hade jag varit kvar där. Förmultnat, ruttnat, gått sönder, drunknat i mina ömsade skinn där.

Jag tror på OM som räddar liv.
Jag tror på OM som uträttar små mirakel.
Jag tror på att varje människa kan formulera någon annans OM. Varje dag. I busskön, på ica. OM fyllda av kärlek, omtanke, civilkurage och uppmärksamhet.

Låt oss hoppas att någon av er därute blir försvunna Carolines OM.

...

Så det är höst.
Det är tankar.
Minnen och känslor.

Jag är här, jag bloggar lite, älskar mycket och gråter när jag behöver.
Här finns mycket att vara tacksam för.

Skål.