På återbesök från framtiden

Vi har ögonkontakt.
Genom glasrutan blickar vi i stilla samförstånd mot varandra.
Kyrkan och jag.

Hon ser ut som en stor uggla, eller som Totoro...
Ett leende på mina läppar.



Jag drar upp knäna mot magen och viker in tårna under den blå filten. Jag har suttit precis så här så många gånger förr. Med tinningen lutad mot det buckliga glaset, ett snöbollsljus vid fötterna och rummet i ett stilla mörker omkring mig. Fönstret är djupt och jag är liksom gömd i väggen - en känsla av att vara ett med inredningen. I dessa ögonblick trivs jag bäst. Här står tiden stilla.

Kyrkans ögon; två gigantiska urtavlor, är vidöppna och ser allt jag gör. Allt jag tänker. Allt jag känner.

Det är något magiskt med att komma tillbaka. För var gång jag kliver in i detta rum är jag en ny Sol. Jag ser att sängen är flyttad, att mina föräldrar lagt besticken annorlunda i köket. Samtidigt finns alla mina möten kvar, som en transparent hinna över rummet; alla skratt, alla klockan 02.00 besök, all vänskap. Jag var lycklig här. Undrande, trevande och rastlös, men lycklig.

Jag har älskat i dessa rum, upplevt närhet och upplevt avstånd. Jag har varit fattig och löjligt rik. Passionerad och sval. Jag har bekantat mig med de flesta av mina nyanser här inne. Jag har fattat beslut på beslut och hat-älskat mitt eget sällskap som vi väl alla gör under perioder.

Men jag har aldrig varit där jag är nu. På återbesök från den där framtiden som jag brukade sitta och spinna fabler om. Det är en skrattretande och underlig känsla att samexistera med den framtid som man en gång drömde om. Att se hur den ser ut. Känna hur den känns. Har du åkt fritt fall?

I sådana fall vet du hur det är att stå i kön och titta upp mot toppen av det där tornet, samla mod och välja att stå kvar. Vänta, vänta. Ytterligare en tröskel passeras när byglarna fälls ned över axlarna och sista chansen att hoppa av karusellen försvinner. Resan upp är oemotståndlig, större delen av tiden är man livrädd, samtidigt lycklig över att man vågade. Att man är ett lejonhjärta och inte bara en liten skit. Dessutom ligger bollen inte längre i ens egna händer. Det är bara att följa med. Sedan stannar man upp, på toppen. Man ser ut över världen som nyss erövrats, kisar och inser att den är allt man drömt om, men aningens för stor för att greppa och om någon gett än chansen hade man köpt en stoppknapp, en frysa-tiden-spak eller en nödutgång för hur stora summor som helst. Sekunderna blir eviga och varje muskel i kroppen är spänd. Hur länge får man hänga där som en stolt flagga? Självklart håller man masken och låter bli att skrika, man kan ju bli påkommen - gudbevars. Och alla vet att det som kommer upp - måste komma ner.

Klick.

Marken försvinner under fötterna. Man faller, faller och faller och ödet bestämmer om man skall överleva eller dö på kuppen. Man hinner förbanna sig många många gånger under den där turen. Hjärtat hinner överväga att lägga av, hjärnan hinner spåra ur och munnen skriker tills lungorna inte har någon luft kvar.

Jag väntar på mitt klick. Njuter av min utsikt och påminner mig om att jag köat jävligt länge för att få lov att stå här i några sekunder. I den där framtiden.

Jag har ingen bygel och inga enorma summor att köpa mig fri för, jag hänger här av egen fri vilja och kom hit på de märkligaste av vägar. Jag är fortfarande förvånad över att toppen på tornet valde att infinna sig, efter alla konstiga spiror jag varit uppe och vänt i. Jag hade liksom vant mig vid att springa i trappor och tyckte att det var ett ganska schyst liv, en slags motivator som gav god motion och en evig riktning framåt och uppåt.

Det ligger en bro en bit ifrån mina fötter. Jag satte dit den själv. Jag vet inte riktigt vart den leder eller vad den är bra för, men jag antar att jag satsar på att komma dit. Fast först måste jag höra mitt klick, falla och eventuellt lära mig att flyga - så klart.

Jag vet bara helt ärligt inte hur man gör, så jag hänger här ett tag. Kanske är jag en naturbegåvning. Det lär väl visa sig.

Jag vinkar till min kyrka och går och lägger mig.
Rummet låter lite som om det fnissar runt mig.

Jag har aldrig varit där jag är nu.

Doggy Style

Hmm...

So I sit and think about If I should open a new espresso house, re-build an old building or buy a dog.



Ehmm?



Hmm...
Some day I'll go for a bigger "real" dog, but I do not have the time or space for one now. But a small friend, just a smaaaaall pet ;) I have never spent a summer without an animal-friend of mine joining me in the grass. I better go and chill with Thomas cats soon...

Or give me a small person to sleep at my feet, that would do. Too. ^_^

Kesh, Towis och Skymningsljus - ett brev, tre flickor

Tre älskade själasystrar
Trollsländor och irrbloss ur mitt förflutna, som jag aldrig för en sekund lämnade i ord och tanke, men som jag likväl aldrig fått förmånen att hålla om i mer än flyende sekunder.

Jag har varit berusat förälskad i er alla.
I era sagor, väsen, sneda ögon och trasiga kanter.
Jag sitter inatt och läser gamla brev, kopierar och länkar samman i långa dokument. Fäller lite tårar, strör lite fnitter omkring mig och skrapar mig tillbaka till 2003-2004. Längre än så. 99?! Få känner min historia bättre än de system som skickat mina ord till er.

Vackra Anneli, som ödet för oss från varandra, först bodde du i Sthlm, jag i Malmö, sedan jag i Sthlm, du i Åre, nu jag i Östersund och du i Sthlm. Jag vrider mig i skratt, sneglar på sj's hemsida men väntar lite. Vi dansar tillsammans snart igen. Jag vet det. Med våren. Som i Kristianstad, minns du. Svettig lycka. Få, gripbara minnen. Men mest breven. Från Australien. Du bar mig genom den jobbigaste tiden i mitt liv. Jag älskar dig alltid, dig och ditt ostyriga hår. Dig och det du åstadkommer.

Amelie, ljuset i skymningslandet. Kom hit, kom hit, vårt möte i somras var alltför kort och mina tankar slog knut på sig själva. Jag är bara en envis, klättrande Sol. Jag söker en platå. Kanske har jag funnit den, så kom dansa med mig här. Jag har fällt tårar över dig, längtat mig galen efter dig, stängt av dig. Du bränns, för att du brinner. Glöm aldrig det =) Vackra, vackra dimhöjda du.


Och Kesh. Lisa.
Du är kvar. Du kommer till mig sist. Fortfarande osedd. Orörd.
Innan januari är slut? Inom en vecka? Jag vågar inte tro på det. Är vi redo nu? Jag har läst brottstycken ur våra irrande, skälvande samtal inatt. Spröda trådar av inget och allt. Virvelvindar, sångfåglar och korpungar. Vi. Jag försöker minnas var du dök upp, men finner inte ursprunget till den tillit som rinner som en fjällbäck mellan oss. Det är som om du har varit där från början. Som en brännande saknad.
Kommer du hit låter jag dig förmodligen inte resa åter. Vågar du, verkligen?
Vågar jag? Kommer slingor ur ditt hår blandas med mitt mörka trassel, tills våra tankar väver galna mönster som vi aldrig mer kommer att kunna knyta upp? Eller blir vi klara som kristall? Rena, skimrande och lugna?

Ni ekar i mig. Jag tror att jag föds där era fotspår och skuggor möts. Kanske är jag intet annat. Än en reflektion.