Suck.

Orka inte ens skriva ner det där som ramlade ner för mina kinder nyss.
Och jag kan fortfarande inte tillåta mig utrymme att berätta om varför jag egentligen är ledsen. Munnen pratar om ekonomi, boende och karriär när den inre monologen vältrar sig i minnen och rädslor som är förknippade med människor i min inre krets.

Jag är bara så trött på att förklara.
På att behöva vara en del av det där förflutna som kryper upp i nacken och flåsar med jämna mellanrum. Hade jag inte skakat av mig det där? Lyckades jag inte lura mig att jag kunde leva i nuet utan att ha ett förflutet som någon annan än jag själv har del i?

Jag är fortfarande en dumsnäll ko. Men spö ska han ha. Nästa vecka.

Love and Affection.

Han lever bevisligen i alla fall...och våran tankeöverföring fungerar fortfarande.

Haha.
Not.